Rumpor
Hej!
När jag var 15-16 år gammal stod jag framför en spegel och gjorde vid mig för jag skulle ”gå ut”. Jag hade på mig en svart, snäv kjol som varit min mammas. När hon använde kjolen var den vadlång nu var den kortkort. Jag kände mig jättefin. Då kom en manlig släkting förbi och sa så här: ”Men Inger, du har ju ingen rumpa!” Nej, jag hade ingen ”rumpa” och det var jag stolt över! Kjolen satt perfekt över ändan. Den smet åt och den var alldeles platt!
Det som hände var att kommentaren fördärvade min kväll och sedan har uttalandet förföljt mig resten av livet.
När jag gick i gymnasiet så var där en flicka som alla tyckte var vacker, jag med. Hon var oerhört blyg och tyckte inte om den uppmärksamhet som hon ofta ådrog sig. Hon hade en ”gullig gump” som buktade ut i en liten kulle. Det var då jag förstod uttalandet ovan. Det var naturligtvis en sådan rumpa jag borde ha! Flickan i fråga gjorde allt för att dölja sin rumpa med långa, lösa tröjor.
Genom livet har jag förlikat mig med att jag inte har någon ”rumpa”. Jag är numera rätt nöjd med det. Jag har sällan problem med kläder som inte passar och jag har inga problem med att ta mig fram på trånga ställen eller klämma ner mig på en liten pall.
Nu läste jag i veckan en stor artikel om kvinnor som opererar sina rumpor för att de ska bli gigantiska. Det visar sig att det är en av de farligaste operationerna man kan göra. Detta mode har tydligen skapats genom så kallade influensers. Det finns tydligen fortfarande kulturer där männens välstånd mäts i kvinnornas omfång.
En gång efter en jobbrast med intressanta diskussioner sa en kollega till mig ”Inger, vi har problem.” ”Har vi problem”, sa jag. ”Ja, vi har för små rumpor.”, svarade kollegan.
Hur kan det vara så att människor aldrig kan få vara eller se ut som de gör utan alltid är det någon som lyckas få andra att må dåligt och känna krav på sig att förändra sitt utseende.
Sen kan jag inte låta bli att undra varför det fortfarande är kvinnornas kroppar som hela tiden ska förändras?
Kram
Inger
