Livet

Hej!

I vårt projekt ”Kolla igenom alla kort och filmer” har vi gripit oss an våra egna videoband. De vi tittade igenom nu var från 90-talet. Vi var i fyrtioårsåldern, en intensiv period. Det var heltidsarbeten med hus, barn och djur.

En del av det vi såg kom vi ihåg och mycket hade försvunnit. Framförallt är ordet ”mycket” centralt här. För oj vad vi höll på! Det var stora födelsedagsfester och studentfirande och det var kalas både för små och stora med sju sorters hembakade kakor plus tårta. Det var poolbygge och bygge av källarnedgång. Helrenoveringen av trädgården tog över ett år! Det var semesterresor som tog oss lite längre bort och det var kortare resor och besök i närområdet. Det var många aktiviteter med barnen med hämtande och lämnande och deltagande som publik.

Framförallt var filmerna minnen om alla de människor som delade våra upplevelser. Många är de som inte finns hos oss längre. Nästan hela den generation som var före är borta. Den insikten och känslan som den för med sig, är tung. På banden kan man ju, förutom att se människorna, även höra dem. Då flyttas jag fort tillbaka till det som var och det gör ont. Saknaden som jag känner i vardagen dämpas efter hand. Den kommer aldrig att försvinna helt. Det som hände mig nu var att det gjorde fysiskt ont i hela kroppen. Det blev som en lättnad när tårarna äntligen kom.

I dag gick jag en runda i parken innan jag satte mig att skriva. Det var en skön promenad med solsken och nästan ingen vind. Det som jag la mest märke till var alla dessa förskolebarn som fanns överallt. Det finns flera uteförskolor i parken men det var tydligt att även flera andra förskolegrupper var på besök.

Jag mötte en granne när jag kom hem. Hen berättade om föräldern som för tredje gången på kort tid är inlagd på sjukhus. Hen var uppgiven. Det finns inte mycket hopp kvar. Då slog det mig att denna måndagsförmiddag hade jag sett ett helt liv passera förbi.

Det var föräldrar på väg till förskolor och skolor med sina telningar. Där de var stolta nyblivna föräldrarna med sina vagnar.
Det var skolbarnen på väg.
Där kom vännerna med sina stavar. Joggarna var på plats liksom hen som gick en promenad tillsammans med hemtjänstpersonal.
Där fanns någon som satt på en bänk med sin bok och sitt kaffe och där var gänget som spelade boule.
Där satt taxichauffören i sin bil.
Jag mötte konstigt nog bara en hund.

Men där var också tonåringen som borde vara i skolan men som istället satt på en bänk i parken. Där var människor som gick en runda ensamma.

Där någonstans förstod jag att jag just nu befinner mig precis där jag ska vara. Jag kan vara tacksam för att jag har tagit mig hit med allt vad jag har varit med om och alla människor som jag har fått möta och så kommer alla känslorna på en och samma gång”.

Vi vet inte vad som kommer framöver men jag tror att det kallas livet!

Kram Inger

6 Replies to “Livet”

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Please reload

Vänta ...