Annebergsgatan

Hej!

”Nej tack, jag äter inte hallon”, sa jag när hon sträckte fram skålen mot mig.”

Yes! Tänkte jag när jag läste dessa rader i tidningen. Äntligen någon som förstår mig. Man måste inte äta hallon!

Jag har nämligen ännu inte under hela mitt liv, vad jag kan minnas, råkat på någon som bara har accepterat att jag inte äter hallon. Det har gått så långt att jag kan sitta och vara nervös i s.k. fina sammanhang för att det ska serveras hallon. Jag är nämligen mycket medveten om att hallon i alla sammanhang räknas som en delikatess som man inte avstår frivilligt. Följaktligen läggs det hallon på tårtor och hallonsylt inuti. Det görs ”Hallongrottor, det bjuds på hallonglass och desserter serveras med hallonsås på tallriken. Jag har t.om. på en restaurang fått en beställd sorbet ersatt med hallonsorbet utan att bli tillfrågad om det var ok. För alla älskar ju hallon!

Jag äter inte hallon! Varför förväntas jag nästan be om ursäkt för detta? Hur många gånger har jag fått höra att ”det är ju så gott”! Helt ok, jag unnar er så väl att äta hallon hur mycket som helst och hur ofta ni vill men jag vill inte ha hallon. Vad är det som är så svårt att förstå med det.

Jag tycker inte att jag är kräsen men det finns fler saker jag inte heller äter. De flesta människor jag möter har något de inte äter. De behöver inte förklara sig för mig. Det är helt ok. Vill du inte äta, vad det nu är så är det din ensak och dessutom blir det mer över till oss andra! Helt enkelt en vinn-vinnsituation. Varför inte bara låta mig se andra äta, se de vackra hallonen i en skål nära mig och låta mig ta ett hallon om jag vill?

Jag har många kära människor i min närhet som vet att jag inte äter hallon och ofta har det gjorts arrangemang för min skull. Tack ni omtänksamma!

Som barn slapp jag inte undan. Man måste ju smaka för det är oartigt att inte testa. Det kan ju vara så att de här hallonen smakar annorlunda än andra hallon. Det kan ju också vara så att din smak har förändrats.

Varför jag inte äter hallon?

Det kan ju vara mask i dem!

Kram Inger