Kultur
Hej!
När pandemin blev ett faktum så satt vi med ett antal biljetter till diverse kulturaktiviteter. Då ställdes allt in mer eller mindre över en natt. Det var ett klokt beslut när vi nu vet hur allt utvecklade sig. Samtidigt blev jag förvånad eftersom sådana drastiska tillslag inte är vanliga här. Hur gör man nu med allting? Svaret på den frågan var som vi alla vet, man gör ingenting eftersom ingen vet någonting.
Nu vet jag emellertid att det naturligtvis fanns människor som agerade på det sätt som de kunde. Så vi fick veta att våra biljetter skulle kunna användas i en oviss framtid. Därmed lät vi oss nöjas i förvissning om att de insatser i samhället som behövde göras gjordes inom områden som var akuta och livsnödvändiga. För kulturarbetare och många andra yrkesgrupper var det dock förödande.
Efter en tid fick vi meddelanden från biljettförsäljarna att våra biljetter skulle vara gångbara senare när allt blev ”som vanligt”. Allt är inte riktigt ”som vanligt” ännu men vi har redan varit på några av de tidigare inställda föreställningarna.
I helgen var vi i Göteborg och såg GES. Det var tre ålderstigna herrar som fortfarande höll ett rasande tempo. Anders Glenmark har genomgått en stor operation och hur han orkade är ett mysterium.
På väg upp och ner till Göteborg så lyssnade vi på ”Historieläraren” av Matt Haig. Boken handlar om en man som inte åldras i den takt som människor vanligtvis gör. Han har alltså levt över flera sekler och därmed skaffat sig kunskaper och mött människor som vi andra bara läser om i böcker. Han har till exempel spelat luta på Shakespeares teater, The Globe Theatre. När jag hörde beskrivningen i boken om denna teater så kände jag hur jag åkte tillbaka till vårt besök för någon vecka sedan på Malmö Operas ”En midsommarnattsdröm”.
Boken ger mig historielektioner på ett mycket pedagogiskt sätt. Förklaringar till skeenden som jag inte alltid har kopplat ihop och människor som hamnar i ett historiskt sammanhang på ett nytt sätt.
Jag har ingen önskan om att leva för evigt. Forskarna pratar om huruvida det är ens önskvärt att vi som varelser ska bli hur gamla som helst. För vår utveckling som art är det inte heller konstruktivt.
Det hindrar emellertid inte mig från att känna en viss avund gentemot ”Historielärarens” upplevelser. Fast vi har ju faktiskt fantastiska möjligheter att ta del av ett rikt kulturutbud och därigenom få uppleva levande historia genom musik, teater, konst och andra möjliga uttrycksformer. Det gäller emellertid att vi fortsätter göra vad vi kan för att stoppa alla former av smittspridning genom att följa de rekommendationer vi får även när vi besöker offentliga tillställningar och framförallt genom att vaccinera oss. Historien lär oss att vara tacksamma för de möjligheter vi har att slippa många sjukdomar och att få hjälp.
Och som “Historieläraren” säger: ”Det förflutna bor i det närvarande!”
Kram Inger
