Annebergsgatan

Hej!

Solen skiner och det är måndagsmorgon. Så skönt att vara pensionär och kunna ta det lugnt kan man då tänka men jag tänker på Povel Ramel och hans ”Gräsänklingsblues”. ”Det är måndag morgon och mitt huvud känns så tungt”. Jag drack nämligen ett glas vin i går kväll. Eftersom jag väldigt sällan dricker ett glas vin bara så där så kändes det nästan som om jag var med i en film eller TV-serie. Där visar ju ”fina folket” att det är vad man gör så fort man kommer in genom dörren till sitt hem. Man tar ett glas med något. Jag kan ju inte påstå att ”mitt huvud känns så tungt” men lite intressant tycker jag att jag var!

Stiga upp måste man emellertid även som pensionär. Nu när maken är lite pensionär så har vi bestämt att klockan 8.00 är en bra tid att göra det, stiga upp alltså. Tidigare steg vi upp klockan 7.30 så nu har vi nästan sovmorgon. Jag tänker inte nämna hur dags jag steg upp när jag arbetade utanför hemmet! Sålunda (jag gillar det ordet) har jag haft en morgon som nästan kan jämföras med en arbetsmorgon fast då hemma.

Denna morgon har jag alltså förutom de vanliga morgonprocedurerna med att fräscha upp mig, sätta på ansiktet och borsta tänderna även gjort min morgongymnastik. Jag slarvade lite med den under min visserligen korta men dock sjukdomsperiod. Jag har ätit min gröt, denna morgon kostade jag även på mig ett glas jos samt den nästan obligatoriska koppen med te. Så långt var allt som vanligt men sedan tog det fart. Det började med att vi blev OS-guldmedaljörer i Storslalom. Jag tänker inte nämna något kön! Jag missade en del av spänningen eftersom jag inte uppfattade att det var vår stjärna som åkte! Jag har ibland inte sån stenkoll som jag inbillar mig.

Efter denna urladdning så hade jag ett planeringssamtal angående familjearrangemang. Såsom varande (fler underbara ord) forskningsobjekt gjorde jag ett minnestest för att därpå komma ihåg att meddela en familjemedlem om kommande aktiviteter.
Jag har även lugnat mina nerver genom att denna morgon få veta att människor som jag trodde mig ha smittat med covid inte har insjuknat.

På det mer praktiska planet så har jag fixat med disken. Ungefär som på jobbet enligt devisen ”Din mamma jobbar inte här”. Jag har börjat röja efter helgens härjning då vi hade två minigäster på övernattning. Det påminner mig om förr i tiden. Tiden före pensioneringen.

Nu skriver jag veckans blogg och dricker kaffe. Nästan som det administrativa arbetet som gjordes under en arbetsvecka, vilket jag gillade fast inte alltid förstod varför. Nu skriver jag för att det är roligt och allra roligast är att det faktiskt finns goa människor som läser vad jag skriver. Det finns det statistik på nämligen!

Kram Inger