Annebergsgatan

Hej!

Jag har varit “på landet” i helgen.

När jag var liten så sa människor ”vi ska åka till landet”! Eller ”vi ska vara på landet” i sommar!

Jag tänker att ”landet” från början betydde att man tog sig utanför staden. Man besökte sina hemtrakter. I böcker jag läser så besöker människor sina släktingar som fortfarande bor kvar i hemmet på landet. Där råder regler och vanor, saker är som de alltid har varit. Du spelar den roll som tilldelats dig från födseln. I staden däremot råder kaos, människor blandas med varandra och nya regler och vanor skapas. Nya arbeten kreeras allt eftersom behov uppstår. Fortfarande styr din klasstillhörighet dina möjligheter men det finns de som går över gränserna. Många lyckas fullfölja sina drömmar. För andra går det mindre bra.

I min barndom betydde för mig att ”åka på landet” att vi åkte till sommarstugan. Att jag tillhörde en priviligierad grupp som hade sommarstuga slog mig inte förrän sent i livet. Jag var mest arg för att jag inte fick vara i ”staden” med mina kompisar och göra allt roligt som de gjorde. 

Jag spelade tennis, badade, sommarjobbade och gick på kasedans. I övrigt var jag inte så intresserad av platsen jag befann mig på. För mig var det bara så tråkigt! Var jag bortskämd eller?

En kär familjemedlem som jag besökte i helgen bor nu helt frivilligt heltid ”på landet” i den gamla sommarstugan. Det vill säga stugan är sig inte lik. Fastigheten har blivit fint renoverad och moderniserad.

Vid mitt besök gjorde vi en rundtur ”på landet” i den forna sommarstugans närområde. Det blev massage, vegetarisk lunch, plantskolebesök, fiskinköp hos fiskhandlare och bröd-och ostinköp i en gammal fiskehamn. Ett besök var på ett omgjort lantbruk från 1800-talet. Ett annat besök var på en mindre renoverad gård. Det tredje besöket var i något som liknade en omgjord stuga någonstans mitt i skogen. Vi besökte även en före detta konservfabrik och en vanlig privat trädgård omgjord till blomsterhandel.

Det kändes oerhört lyxigt att få och kunna göra denna mysiga rundtur. Vi körde bil och det kan man ju ha synpunkter på naturligtvis. Mitt samvete tillåter mig emellertid att ha överseende med det med hänsyn till hur lite jag faktiskt kör bil. För det är ju så att alla dessa besök och aktiviteter som tog bilen i anspråk kunde jag ju gjort på hemmaplan i ” staden”. Då hade jag troligtvis promenerat möjligtvis åkt buss. Men jag känner att jag kanske genom mina besök stöttat dessa människor som stannat kvar eller nysatsat ”på landet” för att de följer sina drömmar och vi ska ha en levande landsbygd där sådana som jag som trivs i ”staden” ska kunna njuta av en dag ”på landet”.

Tack för att ni kämpar trots pandemier och annat elände.

Kram Inger