Annebergsgatan

Under flera år har Olle och jag lyssnat på ljudböcker tillsammans. Boken som Olle och jag lyssnar på just nu, egentligen en serie (Kontrahenterna) av fyra böcker, heter ”Er tredje man” och är skriven av Denise Rudberg.

Det skrivna är en dokumentär beskrivning av verkligheten i en påhittad inramning. Händelserna utspelar sig kring början av 1940-talet. Just nu befinner vi oss i det läget att tyskarna vill utnyttja Sverige som transitland. Det som oroar mig mest när jag lyssnar är hur jag hela tiden kan finna likheter med dagsläget i världen just nu. Att enbart lyssna är något helt annat än att till exempel se en film tillsammans. Vi skapar egna bilder vilket ger våra samtal kring det lästa en extra dimension. Det känns som om övriga sinnen också skärps. Man måste hela tiden vara fokuserad för annars missar man viktig information. Om du läser en bok så kan du alltid gå tillbaka i texten men genom att vi lyssnar tillsammans så vore det ett störningsmoment om vi skulle höra om vissa bitar hela tiden för att någon varit ouppmärksam. Så det är som med livet. Om du inte deltar uppmärksamt så missar du kanske viktiga bitar. Information som sedan måhända inte går att få tag på eftersom det inte alltid finns någon att fråga.

I torsdags tog vi farväl av ”Farbror Bartil”. Så lät det när jag var barn och någon ropade på vår leksugne farbror. Bertil var pappas lillebror och han blev äldst av de fyra bröderna.  Mina minnen av Bertil kommer alltid att vara ljusa. Jag tror aldrig att jag har sett honom bli mer än högst lite småirriterad. Det är få personer som jag kan säga så om. Bertil var mycket släktkär och jag kände mig alltid så väntad och välkomnad i Bertils närhet. Många är de tillfällen då Bertil bjöd på aktiviteter som inbjöd till skratt och glada utrop. Detta gällde både barn och vuxna.

Bertil var barn under andra världskriget. Jag undrar hur han tänkte innerst inne kring händelseförloppet just nu. När jag under senare år pratade med Bertil så handlade våra samtal mycket om själva familjen och våra gemensamma minnen kring den.

Många gemensamma minnen hade jag även med min svärmor Inger som skulle fyllt 89 år i dag. Hon hade också mycket att berätta om livet. Jag saknar alla mina kära som banat vägen för mig. Vem ska jag nu fråga.

Tack Bertil och tack Inger för att du har funnits för mig och bidragit till mitt livs historia.

Kram Inger

Dela på Facebook

Följ bloggen