Samhörighet

Hej!

En dag fick jag i min hand ett urklipp från en tidning där åldersforskaren Jan Helander sa så här: ”Man brukar säga att gamla människor blir glömska. Men det är fel uttryckt. Att äldre människor har svårt att minnas beror på att de har så mycket att minnas – de har så fullt i själens skafferi”.

Äldre människor har sagt till mig att det tråkigaste med att bli gammal är att det finns ingen kvar att minnas tillsammans med. Någon ung person har sagt till mig att det är så tråkigt att träffa äldre människor för de bara pratar om samma saker alltid. Det kanske inte är så konstigt att människor som inte tillåts, kan eller av olika andra anledningar inte har möjlighet att delta i en massa sociala sammanhang berättar om sådant som de har varit med om tidigare i livet. Vad ska de annars prata om? De som kommer ihåg samma saker, har delat upplevelser och haft gemensamma bekanta de är ju borta. Kvar finns människor som inte alltid har tid eller tålamod att bara lyssna och vara nära.

Jag tänker ofta på hur det var när jag var liten och oftast kände mig utanför. Det var inte kul och livet kändes inte alltid meningsfullt. Hur känns det då för människor som har levt ett långt liv och alltid varit i farten att bli placerade ”utanför” gemenskapen när de fortfarande kan vara delaktiga på sina villkor.

Jag är så lyckligt lottad att jag har många människor i mitt liv. Och det är roligt att jag även träffar nya intressanta människor. Jag misstänker att det delvis beror på att jag har släppt en hel del på prestigen och rädslan för att ”göra bort mig”! Jag har börjat ta spontankontakt på ett sätt som jag aldrig tidigare har vågat. De flesta människor lyser upp och blir glada när jag till exempel tilltalar dem på bussen eller i hissen. Det gäller inte minst de äldre som kommer i min väg.

För ett antal veckor sedan skrev jag om vänskap. Jag har många människor som jag känner samhörighet med. En dag träffade jag några som jag umgås med ganska regelbundet. Jag kände mig så glad och nöjd och helt plötsligt hör jag mig själv säga ”Jag älskar er”! Först tänkte jag att kan man säga så till sina vänner, att man älskar dem? I helgen läste jag i dagstidningen ett nytt kåseri av Marika Rasmusson. Hon skrev så här ”Vänner betyder så oerhört mycket. Kan vi inte vara mer generösa med att säga att vi älskar dem”.

Så mina vänner nu säger jag det: ”Jag älskar dig”! Jag är så glad och tacksam att du finns och när jag blir riktigt gammal och det är trångt i skafferiet kommer jag att prata om dig om och om igen med de unga som orkar lyssna.

Kram Inger

I texten finns det inlagt länkar där man kan få veta mer om intressanta saker som tas upp eller nämns i bloggen. Länkarna är fetstilade och är understrukna (det sistnämnda kan variera beroende på webbläsare)

10 Replies to “Samhörighet”

  1. Så fint Inger ❤
    Och vilket fint uttryck av Helander, att ha fullt i själens skafferi.
    Må vi aldrig sluta prata (/skriva) till varandra om stort dom smått.
    Allt gott!
    Kram Inger

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Please reload

Vänta ...