Lurad
Hej!
Jag tyckte det var jättejobbigt när jag en dag för några år sedan kom till den gamla vanliga affären och det satt en tiggare utanför. På semesterresor hade jag upplevt tiggeri och det var obehagligt. Framför allt kanske obehaget bestod i att jag fick så dåligt samvete. Jag kommer som tillfällig turist, ser eländet och sedan åker jag hem till min rena bekväma värld.
Detta obehag fyllde mig hursomhelst den där dagen för några år sedan utanför affären där jag brukade handla. Där satt en tiggare. Jag blev ställd. Hur ska jag hantera det här? Ska jag låtsas som ingenting eller ska jag lägga en slant i muggen? När det sedan visade sig att det satt tiggare utanför de flesta affärer så blev det inte enklare.
När jag flyttade till staden så satt det tiggare även här. Jag bestämde mig då för att ge bidrag till kvinnan som oftast satt där jag brukade gå in i “vardagsaffären”. Så blev det. Det fortgick under en längre tid. Hon kom att känna igen mig. När det blev kyligt så tog jag med en filt till henne. Det kändes bra med den lilla gesten. Jag fortsatte att ge henne pengar. Efter en tid när jag passerade henne på väg bort från affären så ställde hon sig upp och visade tydligt och klart för mig att hon tyckte att jag skulle ge henne kläder. Då hände det något i mig. Jag blev rädd.
En dag i en liten närbutik som passerades under promenaden skulle en liter mjölk inköpas. Jag var då tvungen att handla för trettio kronor om jag skulle använda kort. Mannen bakom disken tappade tålamodet när jag inte snabbt nog bestämde vilken chokladbit jag skulle köpa för att komma upp i trettio kronor. Han nickade otåligt och i min tolkning betydde det att han godtog mitt kortköp i alla fall. Men i stället för att bara ta betalt för mjölken så slog han in tjugosju kronor. Jag vet att affärerna betalar en avgift för att få använda apparaterna (de tre kronorna). Hans framtoning var aggressiv och då blev jag också rädd.
En förmiddag när jag gick över gården så stod där en man med en bunt Faktumtidningar under armen. Han frågade om jag ville köpa en tidning. När jag sa att det ville jag så undrade han väldigt försynt om jag kunde tänka mig att betala lite extra för tidningen. Det gjorde jag. Då var jag inte rädd men vid alla tre tillfällena, jag har naturligtvis råkat ut för fler liknande situationer, kände jag mig lurad efteråt.
Bör jag ha dåligt samvete för att jag känner mig lurad?
Eller ska jag ta till mig det som Stefan Einhorn skriver i boken “Konsten att vara snäll” att alla världsreligioner har sin variant av Den gyllene regeln. Och ändå förstå att det inte alltid är enkelt att bara försöka vara snäll.
Kram Inger
I texten finns det inlagt länkar där man kan få veta mer om intressanta saker som tas upp eller nämns i bloggen. Länkarna är fetstilade och är understrukna (det sistnämnda kan variera beroende på webbläsare)
