Tur
Hej!
Tur eller skicklighet? Den frågan ställs ofta när något oförutserbart inträffar.
I går befann jag mig på en lekplats tillsammans med barnbarnen. Jag har aldrig tyckt om traditionella lekplatser med gungor, rutschkana och sandlåda placerade på en yta täckt med småsten och lite grus. Redan som liten tyckte jag illa om att vistas på dessa platser. Ganska ofta har jag funderat över denna min negativa inställning. Det är ju trots allt vuxnas goda intentioner att ge barnen en för dem fungerande, inspirerande och utvecklande egen plats i den stora världen. När jag har funderat en stund så kommer jag alltid fram till att min avoga inställning beror på att jag är rädd hela tiden när jag är på en sådan plats.
När jag passerar barndomens lekplats på Mellanheden nästan ryser jag. Att gå upp i rutschkanan var hemskt eftersom det var högt och nerfarten var hisnande. Gungorna hatade jag eftersom jag hela tiden var rädd för att ramla av. Sandlådan var otäck eftersom det satt andra barn där som sa dumma saker och kastade sand. Det enda som var intressant var en stålställning som man skulle snurra runt på. Eftersom jag inte kunde komma upp och snurra runt så gjorde den mig emellertid mest frustrerad.
Lekplatserna har utvecklats så att många aktiviteter nu utförs på träställningar och underlagen är mer “fallvänliga”. Eftersom konstruerade lekplatser för många barn är alternativet till en aktiv utemiljö så besöks dessa fortfarande. Miljön har emellertid enligt mitt förmenande inte blivit mycket “säkrare” för barnen. Framför allt kräver besöken aktiva vuxna som är kapabla att göra riskbedömningar innan de släpper lös sina telningar att själva utforska lekplatsvärlden.
I går på lekplatsen fick jag se hur ett mycket litet barn som sprang omkring fritt med nöd och näppe undgick att bli påkört av ett större barn som åkte “linbana”.
Det kanske är sådant som menas med “tur“.
I morse när jag tittade ut så satt det till min förvåning inte två fiskmåsar utan två kråkor på “vår” gamla lyktstolpe. Lyktstolparna runt parkeringen har ersatts med nya “fiskmåssäkrade” lyktstolpar så där kan de inte sitta.
Den ena kråkan flög i väg ner mot stora gatan och började lugnt promenera där. I absolut sista stund flyttade den på sig när det kom bilar och bussar. Till slut hittade den något ätbart och stod en i mina ögon lång stund och smaskade i sig till synes oberörd över fordonen som passerade. Till min lättnad promenerade den in på cykelbanan och därifrån in på gräsmattan i parken.
För mig är det sådant som kan kallas “skicklighet”.
Kram Inger
I texten finns det inlagt länkar där man kan få veta mer om intressanta saker som tas upp eller nämns i bloggen. Länkarna är fetstilade och är understrukna (det sistnämnda kan variera beroende på webbläsare)
