Annebergsgatan

Förra veckan skrev jag om vårt besök i den japanska trädgården. Det har hela tiden varit min tanke att göra det i samband med beskrivningen av vår resa. Jag har även planerat att jag skulle berätta om ett annat trädgårdsbesök som emellertid inte blev av.

I turistinformationen kring närområdet där vi just då befann oss såg vi att Beatrix Potters trädgård var öppen för besökare.

Beatrix Potter har ingenting med Harry Potter att göra utan hon var en engelska författare som blivit mest känd för sina barnböcker ”The World of Peter Rabbit”.

Ett sådant besök ville jag naturligtvis göra så det planerades in. Vi körde till orten där trädgården fanns och körde huvudgatan fram i byn. Tyvärr var det väldigt många andra som också körde huvudgatan fram så när vi såg skylten hade vi ingen möjlighet att stanna bilen eller hitta en bilparkering inom rimligt avstånd så därför blev det inget besök.

Och nu kommer det märkliga. På SVT (finns att se på SVT play) har det just nu gått en serie om engelska trädgårdar. I ett av de första avsnitten så besöker Monty Don Beatrix Potters trädgård.

Så kunde vi besöka trädgården i alla fall och vi fick förmodligen veta mer om den än om vi hade besökt den live. Fast det hade naturligtvis varit något helt annat att gå i trädgården själva.

England är ett riktigt trädgårdsland. I alla små byar finns det vackra trädgårdar överallt. Det finns också enorma anläggningar som jag nog skulle vilja kalla privata parker. Även i städerna finns dessa ”parker” som alltid är oerhört färgrika och välskötta. Där finns även små gömda trädgårdar som Monty Don visar upp.

För några år sedan vid en tidigare Englandsresa så besökte vi Chatsworth vilket jag har skrivit om tidigare. Jag får regelbundet information därifrån och fast jag har besökt platsen två gånger så längtar jag ständigt dit. Monty Don besöker Chatsworth på sin trädgårdsresa.

Ett hotell som vi bodde på låg på en bergssluttning. Färden gick uppför mycket smala slingrande vägar. Det var kolmörkt, inga gatlyktor där inte, det ösregnade och mannen kunde inte hitta helljuset. Då var jag riktigt rädd. Men när vi kom fram kändes det värt det. Det visade sig att vi hade bokat ett ”kristet” hotell. Därför var det otroligt tyst och lugnt även vid frukostbordet.

Utsikten över trädgården och bergen från detta hotellfönster var nästan magisk.

I byn Strathpeffer (prova att uttala namnet högt) bodde vi på Highland Hotel. Heltäckningsmattorna i trapporna och övriga publika ytor var skotskrutiga. Från vårt fönster i den slottslika byggnaden hade vi utsikt över den lilla bykärnan med springvatten på torget och bergen i bakgrunden. Fast där fanns ingen trädgård.

Ett hotellrum som vi bodde i var så litet att vi precis kunde fälla ut våra resväskor samtidigt. Ett annat saknade fönster. Jag vill bara berätta det!

Kram Inger

I texten finns det inlagt länkar där man kan få veta mer om intressanta saker som tas upp eller nämns i bloggen. Länkarna är fetstilade och är understrukna (det sistnämnda kan variera beroende på webbläsare)