Annebergsgatan

Alltså installerade vi oss på flygplatshotellet och åkte till restaurangen. Då visade det sig att vi hade missförstått alltihop. De hade en avsmakningsmeny och till den hade de precis som andra restauranger en vinmeny. ”Vattenmenyn” innebar att de hade många olika sorters vatten på flaska.

Just det blev vi lite besvikna över så mannen tog en lättöl och jag tog ett glas vin. Maten var jättegod och besöket blev inte misslyckat på något sätt.

På hemvägen körde vi genom en liten ort och plötsligt öppnades vägen upp i en stor korsning där det kunde ha varit en rondell. Det var där emellertid inte men en ensam gatlykta stod i mitten av en rabatt som fungerade som vägdelare och det var oklart var vi skulle fortsätta. Mannen kör och jag ser en stor flat tjock sten ungefär som en gravsten ligga i vänsterkanten av rabatten. Mannen ser den inte och vi känner hur bilen kör upp på kanten, det blir en explosion och bilen stegrar sig. Det var en mycket obehaglig känsla när fronten på bilen fortsatte att åka upp mot den svarta himlen. Det kändes som evigheter när vi trycktes ner i sätena och bilen bara fortsatte att ställa sig på bakhjulen. Jag hann tänka att är det så här det ska sluta med att vi kläms ihop i en bil i en liten vacker by i England tjugo minuter från flygplatsen. Då faller bilen framåt och vi landar med en duns på vägen.

Vad gör vi nu? Det fanns inte en människa inom synhåll. Bilen talade om att det var dåligt tryck på ett däck. Vi körde eftersom det gick och efter en kort stund hade vi passerat en öppen bom och landat på en stor bilparkering framför en skola. Det var ett stort hål i höger framdäck. Bilfirman hade jourtjänst och de lovade oss en bärgare. Det kunde ta uppemot två timmar så vi kunde inte göra annat än vänta. Plötsligt fylldes parkeringsplatsen med bilar. Det var föräldrar som skulle hämta sina barn som var på aktiviteter.

Vi blev oroliga för att bommen skulle stängas. En förälder erbjöd sig att hämta vaktmästaren som hade ansvar för bommen. Han kom ut med vattenflaskor till oss och vi bestämde att vi skulle flytta bilen till andra sidan bommen så vaktmästaren kunde gå hem efter att ha sänkt bommen.

Ungefär kvart i tolv kom bärgaren.

Att stå i en nersläckt by i skenet av några få gatlampor och se med vilken frenesi och effektivitet bilen åkte upp på släpet var en upplevelse. Det var första gången jag åkte i en bärgare vilket visar att det mest oväntade kan inträffa även när man är gammal.

Hela färden till hotellet var lustig mitt i allt eländet. Att se och framför allt lyssna till den unge mannen som vant trixade och fixade med sin bil var som terapi efter den obehagliga händelsen.

Det blev inte många timmars sömn men allt löste sig på bästa sätt.

Kram Inger

I texten finns det inlagt länkar där man kan få veta mer om intressanta saker som tas upp eller nämns i bloggen. Länkarna är fetstilade och är understrukna (det sistnämnda kan variera beroende på webbläsare)