Annebergsgatan

Jag har just nu denna förmiddag fått en muntlig genomgång av Victor Hugos ”Les Miserables” som utkom 1862. En 69 timmars ljudbok jämfördes med musikalversionen. En för mig kanske inte helt förväntad uppstart på dagen.

Mina tankar går från denna skildring av Paris avloppssystem, fruktansvärda misär och en revolution till dagens verklighet som verkligen inte är bättre för många människor. Jag är tacksam för att jag får leva ett annorlunda liv.

Min vecka har handlat om samvaro med barnbarn, lunch med vänner, canasta med fascinerande kvinnor, teaterbesök med en vän och måleri med en annan vän.

Jag har faktiskt lagt färdigt det senaste pusslet och läst en bok. Det händer en del i mitt liv och jag hanterar det även om jag ibland blir trött.

Jag funderar över detta och framför allt tänker jag på teaterbesöket. Vi såg ”Pappan” av Florian Zeller.

En stark och tung föreställning med fantastiska skådespelare. Det var mycket som berörde mig men det som jag reagerade mest på var det som ofta kallas ålderism. I pjäsen omnämns huvudpersonen som om han var ett barn. ”Vi” ska gå och lägga oss bland annat. Detta är förnedrande, förminskande och en massa annat.

När jag var ung tyckte jag det var intressant att jag alltid blev insläppt på dansställen med åldersgräns. Mina vänner var äldre än jag men det var bara en gång som en nitisk dörrvakt bad om legitimation. Eftersom jag var sjutton år och åldersgränsen gick vid arton så blev jag inte insläppt trots att de andra i sällskapet hade rätt ålder. Det var synnerligen förargligt eftersom jag uppenbarligen såg äldre ut än vad jag var. Det brukade ju gagna mig.

I dag hade jag troligtvis inte blivit ombedd att visa legitimation om jag mot förmodan dristat mig till att besöka något dansställe.

I veckan besökte jag en vårdinrättning. Där fick jag visa legitimation. Det som slår mig nuförtiden är att personalen på vårdinrättningar och i affärer tilltalar mig med Ni. Jag påtalade detta för den stackars kvinnan i kassan. Hon fick bland annat höra om mina erfarenheter av ”Du-reformen”. Hon blev nästan förorättad, för detta hade de lärt sig på utbildningen.

I lördagens tidning fanns en insändare som behandlade just det här och skribenten ifrågasatte precis som jag denna attityd mot människor.

När blir man ”Ni” efter att under hela livet varit ”Du”? Är det en ickefråga med hänsyn till vad jag började skriva om?

Som tonåring tyckte jag att mamma var fånig när hon hävdade att hon fortfarande kände sig som arton. Hon levde ett självständigt och aktivt liv även som 90-åring.

Kram Inger 

I texten finns det inlagt länkar där man kan få veta mer om intressanta saker som tas upp eller nämns i bloggen. Länkarna är fetstilade och är understrukna (det sistnämnda kan variera beroende på webbläsare)