Annebergsgatan

Så är OS 2026 avslutat.

Jag vet inte riktigt varför jag känner ett behov av att skriva om det. Ärligt talat så är jag inte jätteintresserad. Jag säger som det är trots att jag därmed förmodligen är osolidarisk både mot dem som tävlar och mot dem som älskar tävlingen. För jag tänker så här. I vissa sammanhang förväntas man känna med en massa människor samtidigt som man förmodas känna mot andra. Tävlingar är ett sådant sammanhang.

Jag har svårt att förstå tjusningen i att det inte är prestationen i sig som värderas utan var ens hemvist råkar vara.

I det ögonblick det förväntas stordåd av en medmänniska så förvandlas många, som i vanliga fall är både sansade och eftertänksamma, till någon annan.

De flesta människor har självdistans och kan därför påverka sina känslor men många har inte den förmågan. Därför får vi se hur människor förlorar vett och sans när det går dåligt för ”deras” idoler likväl som tävlingsdeltagare går över anständighetsgränser.

I OS-sammanhang finns det inga ”förlorare”. En person som tagit sig så långt är oerhört skicklig på sitt område.

Tävlingar plockar fram både det bästa och det sämsta hos människor.

Med det sagt vill jag bara säga att det lilla jag har sett har varit oerhört imponerande. Jag hoppas att dessa fantastiska människor orkar fortsätta med sin sport länge till. Att deras talang används för att ge fler möjlighet att nå sina drömmar.

Dagens ordstäv lyder: ”Vi kommer att gå långt – tillsammans”.

Som avslutning vill jag bara säga: ”Det gläder mig att mannen som sjöng avslutningssången hade kläder på som täckte till och med hans händer så han slapp frysa och han hade mycket ljus och många människor i närheten så han slapp känna sig ensam”.

Fast lite negativ måste jag dock få vara.

Större Diva har jag sällan skådat!

Kram Inger

I texten finns det inlagt länkar där man kan få veta mer om intressanta saker som tas upp eller nämns i bloggen. Länkarna är fetstilade och är understrukna (det sistnämnda kan variera beroende på webbläsare)