Annebergsgatan

Det är som det är sa en kvinna i ett annat samtal.

Jag tar till mig båda uttrycken för jag behöver ledord ibland när jag inte tycker eller känner att saker blir och fungerar som jag önskar eller vill.

Vi hade ett strömavbrott häromdagen. Då noterade jag hur självklart det är att bara trycka på olika knappar och så fungerar saker som de ska. I värsta fall behöver en glödlampa bytas och det klarar jag själv. Men ett strömavbrott kräver att någon annan tar tag i problemet. I vilket fall så förväntar jag mig att allt ska fungera som vanligt efter en liten stund.

Att människor inte alltid beter sig som jag förväntar mig eller som jag tycker att man ska bete sig kan störa mig. Jag har blivit uppfostrad och fått lära mig från barnsben hur mina föräldrar menade att man bör vara mot varandra. I många fall handlar det om att förstå att vi alla har ett gemensamt ansvar för att samhället ska fungera. Därför kan det vara irriterande när folk inte beter sig som jag förväntar mig.

Jag är helt på det klara med att det jag bär med mig i bagaget stör och retar andra. Det har nämligen en del personer talat om för mig. Det är helt ok för mig att någon talar om vad de anser.

Men innebär det då att jag bara ska acceptera att mitt sätt är fel? Kanske jag bara ska skaka av mig uttalandet och tänka att ”Det är som det är”?

I veckan pratade vi i biblioteket med en kvinna som vi aldrig träffat förr. Hon avslutade samtalet med att säga: ”Det känns som att jag har känt er hela livet!”

Kvinnan kom till Sverige för 40 år sedan. Hon sa att vi hade en helt annan livsresa jämfört med hennes.

Hon sa också: ”De pratar om Ukraina”. I mitt land har det alltid varit krig!”

Libanon är hennes land.

Hur hanterar man den verkligheten?

Kram Inger

I texten finns det inlagt länkar där man kan få veta mer om intressanta saker som tas upp eller nämns i bloggen. Länkarna är fetstilade och är understrukna (det sistnämnda kan variera beroende på webbläsare)