Annebergsgatan

Jag har ett ärende till andra änden av staden. Bussen blir perfekt, tänker jag. Då får jag en liten promenad på köpet. Det gillar min ”Fitbit”.

Missar precis en buss men det gör inget. Det går bussar stup i kvarten och jag har ingen tid att passa.  Solen skiner och dessutom finns det en busskur på just den här hållplatsen jag slipper blåsten de få minuter jag behöver vänta.

Det är lördag och det känns i luften. Trafiken är inte så tät och människor verkar ta det lite lugnare än en vanlig arbetsdag.

Fast vissa arbetar ju faktiskt även om det är lördag. Som busschauffören som glatt hälsar mig välkommen ombord.

Att färdas genom Malmö är som att besöka många små samhällen samtidigt. Vart och ett med sina egna invånare, egna bostäder och egen atmosfär. Bara den upplevelsen är värd en längre busstur genom staden.

Det är skönt att bara ”sidda” och inte behöva bry sig. Det som ska hända händer, som att folk stiger på bussen och sen stiger de av bussen. Att fantisera om varifrån alla dessa människor kommer och vart de är på väg är en del av den totala upplevelsen. Eller så behöver jag inte lägga märke till vad som händer runt mig. Det kan vara skönt i vissa lägen.

Jag kopplar av så till den milda grad att jag trycker på den röda knappen för tidigt. Men det gör inte heller någonting. Promenaden blir lite längre och det skadar ju inte.

Mitt problem är emellertid att nu har jag hamnat i samma utsatta läge som så ofta förr. Jag är inte helt på det klara med vart jag ska ta vägen.

Jag börjar gå i bussens riktning och passerar områden som jag känner igen. När jag till slut når min destination har jag bara frågat ett promenerande par om vägen. De såg lite sura ut när jag stoppade dem men de lyste upp när de insåg att de kunde hjälpa en kvinna i nöd. Riktigt i nöd var jag väl inte precis men det känns bra när människor känner sig nöjda.

Mitt ärende uträttades och jag vände näsan åt andra hållet. Samma sak som förut inträffade. Men jag tänkte att om jag bara går åt motsatt håll mot innan så kommer jag förhoppningsvis rätt. Nu är ju problemet att gångstigar och vägar går inte alltid rakt fram mot mitt mål. Hursomhelst så kom jag fram till busshållplatsen där jag egentligen hade tänkt stiga av. Jag placerade mig på andra sidan vägen. Jag tänkte att det nog blev bäst så.

Bussen anländer och jag stiger på. Efter mig kommer en äldre herre med dålig balans. Han har precis satt sig när föraren som startar bussen genast trampar på bromsen och slänger sig på tutan.

En bil som är så liten att jag inte såg när den passerade under mitt fönster har precis svängt in framför nosen på den nystartade bussen.

I tidningen påmindes vi om den 14-åriga flickan som dog för några dagar sedan. Det stod även om busschaufförer som beskrev sin arbetssituation.

En ung mamma med en barnvagn smet upp på bussen och fick brått med att ge sitt barn en flaska att dricka ur. Hon hann därför inte betala för resan.

Mannen med dålig balans upptäckte att han nog skulle gå av. Som en medpassagerare, som upplyste föraren om att inte köra sa, mannen verkade lite förvirrad. Han föll nästan när han reste sig.

Några passagerare upptäckte att bussen inte körde där de hade tänkt gå av. De fick också ta en liten oplanerad promenad.

En äldre dam fick hjälp av en ung man med att ta sig  själv och dramaten ombord på bussen. En annan lika ung man hjälpte henne senare av med den.

Ett ungt par satt i en busskur. Det syntes på dem att de var mycket oroliga och ledsna. Vad har hänt i deras liv?

Så att åka buss i Malmö är nästan som en sightseeing med en turistbuss någonstans i världen.

Och jag åker gratis i min stad även utan barnvagn.

Kram Inger

I texten finns det inlagt länkar där man kan få veta mer om intressanta saker som tas upp eller nämns i bloggen. Länkarna är fetstilade och är understrukna (det sistnämnda kan variera beroende på webbläsare)

Dela på Facebook

Följ bloggen