Annebergsgatan

Vi tycker mycket om England. Det innebär bland annat att vi tittar på många TV-program därifrån. Det handlar mestadels om underbara trädgårdar, fantastiska byggnader och pusseldeckare. Bland annat tittar vi på en serie som heter ”Tyst vittne” där huvudpersonerna arbetar som obducenter och patologer.

Med det sagt så vill jag berätta om en fest som vi var bjudna till.

Det är den varmaste dagen hittills i sommar. Iklädd sommarklänning och vidbrättad hatt tar jag steget in i den stora fantastiska trädgården. I trädgården ståtar partytält. Vi hamnar i en kö som leder fram till födelsedagsbarnet. Paketet överlämnas, en MFF-kasse eftersom vi firar ett riktigt MFF-fan. Det bjuds på snacks, vatten, bubbel med och utan och vi hälsar på många människor både kända och okända.

Längst bort i tältet slår vi oss ner hos några för oss nya bekantskaper. Samtalet flyter på, vi äter våra snacks, dricker alkoholfritt och mycket vatten. Stämningen i tältet är trivsam och jag känner mig som gäst på ett gardenparty i England.

Allting är välorganiserat och vi sitter vid bord två så när buffén dukats upp är det genast vår tur att ta mat. En massa inbjudande småplock ropar ”ta mig”!

Olle och jag småskojar när vi står vid det stora bordet. Vi viskar till varandra att det är nu vi ska vara observanta för att kunna vara trovärdiga vittnen om något skulle hända. Vem beter sig misstänkt? Är det någon som stoppar handen i fickan? Det är våra deckargener som triggas i gång.

Det ser så läckert ut på tallriken och tillbaka på min plats tar jag några munsbitar.

Samtalet fortsätter, det är liv och rörelse eftersom alla ska ta mat och stämningen är på topp.

Då känner jag att jag får liksom kramp i magen. Plötsligt känner jag mig yr och yrseln blir hastigt värre.

Jag gör Olle uppmärksam på detta. Tydligen så ”försvann jag bort” och föll mot honom.

Jag hade svimmat.

Resultatet blev att jag placerades i en sval källare. Det kom vänliga, omtänksamma människor som tog pulsen, fuktade min panna och mina handleder, tog av mig mina skor som jag hade inhandlat bara några timmar tidigare, la mina ben högt och förhörde sig om mitt mående.

Ska man bli dålig på något sätt så ska man bli det i ett sällskap som består av minst en distriktssköterska, ett stort antal läkare med olika inriktningar och erfarenheter och någon som genom sin sport har specialutbildning i livräddning.

Jag blev mycket väl omhändertagen och människorna som var gäster på en trevlig fest avlöste varandra för som en av dem sa ”Vi lämnar dig inte ensam”. Då var Olle ändå i rummet!

Lite intressant blev det emellertid när jag plötsligt insåg att i sällskapet fanns även  minst en präst och en patolog!

Jag hade verkligen sett fram emot festen. Men vi åkte naturligtvis hem när jag kommit något så när till sans och med stöd kunde ta mig ut till bilen. Det var inte roligt att missa all mat, alla tal och chansen till fler intressanta möten.

Eftersom huvudpersonen firade sin 80-årsdag så var merparten av gästerna pensionärer. Jag tänker fortfarande på vilken kompetens som fanns samlad på ett ställe så där av en tillfällighet och med vilken självklarhet alla ställde upp och bidrog med sin erfarenhet när den behövdes.

Och presenten då?

En så kallad ”Benfilt” att som namnet indikerar, lägga över benen en kylig vinterdag. För de kommer också.

En tacksam Inger

I texten finns det inlagt länkar där man kan få veta mer om intressanta saker som tas upp eller nämns i bloggen. Länkarna är fetstilade och är understrukna (det sistnämnda kan variera beroende på webbläsare)