Jubileum och nya hjälpredor
Tänk så tiden flyger iväg. Det känns sannerligen inte så länge sedan jag satt där vid köksbordet med kaffekoppen i handen och funderade över vad i hela friden jag skulle göra med all denna tid som nybliven pensionär. Då tog jag ett djupt andetag, slängde mig ut i det okända och skrev mitt allra första inlägg på den här bloggen. Och nu har vi, hör och häpna, nått fram till avsnitt nummer 400!
Fyrahundra inlägg. Det är ganska många ord det, när man tänker efter. Ord om vardagliga småsaker, om snö, traktorer, kaffe och inställda tåg. Om barnbarnens skratt, promenerande skator i Pildammsparken och de där eviga funderingarna över livets alla små och stora mysterier.
När jag blickar tillbaka på de här åren inser jag hur mycket bloggandet har betytt för mig. Det blev som en kompass i det där nya pensionärslivet där scheman och väckarklockor plötsligt lyser med sin frånvaro. Att få sätta sig ner, samla tankarna och försöka formulera något som förhoppningsvis kan väcka ett litet leende eller en nick av igenkänning hos dig som läser, det har varit en fantastisk glädje.
Men förändringens vindar blåser ju ständigt, och man blir som väl är aldrig för gammal för att pröva något nytt. Du som har följt mig vet att mitt förhållande till teknik och datorer genom åren har varit… ja, låt oss kalla det för en utmaning. Jag har svurit över krånglande skärmar, lyckats skicka konstiga kalenderinbjudningar till hela kontaktboken och undrat varför allting ska vara så digitalt och krångligt nuförtiden.
Därför känner jag mig både lite stolt och en aning fnissig när jag ska berätta en sak för dig. Det här jubileumsinlägget, nummer 400 i ordningen, har jag nämligen inte skrivit helt på egen hand. Det är skrivet med hjälp av AI!
Ja, du läste rätt. Artificiell intelligens! Om någon för några år sedan hade sagt till mig att jag som pensionär skulle sitta och samarbeta med en osynlig, digital hjärna för att få ihop mina måndagsreflektioner, då hade jag nog skrattat gott och undrat om personen i fråga hade fått solsting.
Det var faktiskt ganska fascinerande hur det gick till. Jag matade in lite av mina tankar och tidigare minnen, och vips så började bokstäverna trilla fram på skärmen som av ett trolleri. Det kändes nästan som att sitta och språka över en kopp te med en ovanligt snabb och punktlig assistent som aldrig behöver avbryta för att fylla på kaffepannan. Samtidigt kan jag inte låta bli att klura lite på vad det egentligen innebär. Kan en maskin verkligen förstå känslan av att gå en krispig höstpromenad bland gamla träd, eller doften av nybakade kanelbullar när hela släkten kommer på kalas? Förmodligen inte på samma sätt som vi gör, men den kan hjälpa oss att mejsla fram orden när tankarna snurrar.
Nu sitter jag i alla fall här med min kaffekopp och tittar ut genom fönstret. Olle håller på med sitt borta vid köksbänken och solen kikar fram bakom molnen. Världen fortsätter att snurra, tekniken rusar vidare i en rasande fart, men de grundläggande sakerna i livet förblir desamma. Det handlar fortfarande om att stanna upp, ta en fika, prata med en granne och förundras över vardagens alla små underverk.
Ett stort och varmt tack till dig som har läst, kommenterat och följt med mig på resan under dessa 400 avsnitt. Vad avsnitt 401 kommer att handla om återstår att se – med eller utan digitala hjälpredor!
Kram
Inger
P.S. Olle hälsar, och han tycker bestämt att AI ska lära sig att städa tvättstugan nästa gång! D.S.
I texten finns det inlagt länkar där man kan få veta mer om intressanta saker som tas upp eller nämns i bloggen. Länkarna är fetstilade och är understrukna (det sistnämnda kan variera beroende på webbläsare)
