Annebergsgatan

Hej!

Jag ska nu slänga mig ut i något nytt och okänt. Det känns spännande och lite skrämmande. Du är välkommen att följa med mig på min resa.

Nu börjar jag. 

Dag 1

Varför känner jag mig inte sprudlande glad och förväntansfull? Varför känner jag mig tom och lite nedslagen? Varför känner jag mig mest förvirrad? 

Det handlar inte om brist på sysselsättning. Jag har massor med tankar om vad jag ska göra och det mesta är möjligt för mig att genomföra. Nej, det handlar om något annat.

För några dagar sedan slogs jag av en tanke som kan vara en möjlig förklaring.

I hela mitt liv har jag levt i relation till andra. Jag har varit någons barn, barnbarn, syskon, käresta, mamma, farmor, kusin, moster, faster, vän, anställd, arbetskamrat, kursledare, studiekamrat, ja du förstår vad jag menar. Jag har mer eller mindre framgångsrikt spelat olika roller. Jag vet att denna tanke inte är ny, jag har ju läst pedagogik! Den tanken kan hur som helst vara en förklaringsmodell för mig.

På en teater finns det manuskript och manualer att följa. Alla dessa roller jag har spelat har följt någon sorts plan. Men nu ska jag plötsligt spela en roll som inte har något manus och inte någon tydlig publik. Jag har insett vad som är mitt problem, ett rimligt svar på frågorna ovan. 

Jag lider av scenskräck!