Annebergsgatan

Jag läser serierna i dagstidningen. Dessa korta ”stripar” fascinerar mig. Deras skapare lyckas med ingenting beskriva allting.

När jag var liten så satt mamma i köket på morgnarna och läste tidningen. Hon hade fötterna på en stol och hon verkade ha all tid i världen. Mamma läste alltid serierna och jag förstod det inte. Framförallt förstod jag inte en serie som hette Blondie. Jag bad mamma förklara för mig för hon skrattade ofta åt just Blondie. Jag har numera förstått att serien var en sorts dåtida såpopera. Den handlade om en familj som enligt dåtidens normer bestod av ett heterosexuellt par med en pojke och en flicka. Alla klart definierade.

Serien beskrev familjens vardagsliv och sett i backspegeln så beskrev den de stereotypa rollerna i en s.k. kärnfamilj. Mamman var den präktiga och pappan råkade ut för en massa konstiga missöden. Vad jag minns så var barnen ”välartade” som man så träffande benämnde dem som aldrig gjorde något väsen av sig någonstans.

I dag när jag läste serierna så slog det mig att de är dokument över den tid som är nu. Kärnfamiljen finns kvar men andra familjer finns också där, med alla funderingar kring familjelivet. Där finns även den strulige tonåringen, kvinnan som räds att bli vuxen, mamman som beskriver sitt liv hemma med barnen, hunden Laban som beskriver sitt sociala liv ur ett annorlunda perspektiv och så har vi pensionärsparet som delger oss sin vardag.

Jag inser att de här korta ”striparna” bara i dag har beskrivit olika perioder i mitt liv.

Jag sitter och småler och tänker på mamma.