Att släppa taget

Hej!

När jag i januari månad 2019 skrev mitt första blogginlägg så hade jag ingen aning om vad det skulle leda till. Jag kände bara att jag hade ett uppdämt behov av att skriva.

Har då skrivandet gjort någon skillnad?

Det är svårt att förklara men jag tror att det har inneburit att jag numera är mer iakttagande och observant. Jag har aldrig tittat så nära på blommorna i parken och aldrig har jag upptäckt så många olika träd.  Jag har inte heller tidigare läst tidningen och tittat på Tv-nyheterna så intensivt som under de här månaderna.

Blommorna och träden förändras ständigt. Världen förändras i både positiv och negativ riktning och jag inser att under min lilla stund på jorden så förändras även jag hela tiden. Den största skillnaden mot tiden före pensioneringen är nog den att jag har börjat hitta ett inre lugn som jag inte tidigare upplevt att jag haft.

Jag har alltid varit rädd för att inte duga och vara till lags. Eftersom livet varit fullt med en massa måsten och nödvändiga saker så har jag inte hittat det där lilla viktiga utrymmet som är mitt eget inre. Visst har jag fått signaler och varningar om att stanna upp och försöka hitta det som varit riktigt viktigt men jag har varit en dålig lyssnare och iakttagare.

I början av veckan var jag i Hjärup. Jag passade då på att besöka den nya förskolan som jag under lång tid trodde att jag skulle arbeta på. Tiden för byggets färdigställande sköts hela tiden fram och till slut insåg jag att det inte var meningen att jag skulle arbeta mina sista år i Hjärup. Det ledde till året i Malmö. Vi hade då bytt bostad från Hjärup, där vi bott i 33 år till Malmö och det blev ett bra år på många sätt.

Jag har besökt Hjärup flera gånger sedan vi flyttade därifrån och varje gång har jag letat efter någon sorts känsla av tillhörighet. Jag har inte känt någonting. När jag denna gång åkte hem så kände jag däremot att besöket var ett avslut. Jag hade äntligen släppt taget. Jag kommer att besöka mina vänner i byn men jag kommer då att vara en gäst i Hjärup.

I slutet av veckan begravde vi min morbror. Denna del av livet där vi inte kan göra återbesök innebär en annan sorts avslut. Jag tror att man måste kunna släppa taget även när det gäller människor både levande och döda. Då kan man bevara de fina minnena i sitt hjärta som ett stöd när livet förändras.

Denna insikt om att det är jag som tar mina beslut kring det som är viktigt för mig, att jag bestämmer vad jag vill och kan göra och när och var jag vill göra saker innebär att jag får plats i mitt inre för andra tankar och handlingar än tidigare. Det kanske är vad det innebär att vara pensionär.

Filosofen Kierkegaard sa:

”Att våga är att förlora fotfästet en liten stund. Att inte våga är att förlora sig själv.”

Kram Inger