Roligt
Hej!
Jag måste erkänna något! Jag har drabbats av ”Speldjävulen”. Jag spelar Canasta!
Det som börjat oroa mig nu är den här känslan av beroende. Hur jag känner att jag går och riktigt längtar efter att det ska bli onsdag så jag ska få gå iväg och träffa mitt nya gäng.
Mitt nya gäng består av tio pigga damer. Några är ganska nyblivna pensionärer och några har varit pensionärer väldigt länge. Den äldsta är 92 år gammal.
Det här är ett härligt gäng. Deras entusiasm är obeskrivlig. De går in för Canastaspelandet med hull och hår. De diskuterar spelfördelningar, turordningar och vem som ska skriva och vem som ska samla kort. Det finns några som tidigare har spelat i en annan förening och eftersom det finns många olika regler för Canasta så kan det ibland vara krångligt rörigt att försöka komma ihåg vad som gäller här och nu.
När spelet kommit igång så är koncentrationen fullständig. Det blandas intensivt, det räknas kort och det delas ut kort. Att höra damernas kommentarer när de ser sina kort är underbart. De låter ibland som ett gäng missbelåtna tonåringar. Jag har ju emellertid insett att de som inte säger något är de som har fått alla ”Jollarna” som oftast är bra att ha.
Under spelrundorna så småmuttras det lite kring hur spelet går och hur motspelarna agerar. När en runda är klar så räknas det och jag slåss ofta av tanken hur bra detta måste vara för hjärnverksamheten.
Vi träffas klockan 10 precis och håller på till klockan 14 ca. med en kort kaffepaus. Då plockas de medhavda mackorna fram och efter en kort diskussion kring val av bröd och pålägg så kommer det andra samtalet igång. Det som också gör mig lycklig. Dessa äldre damer är insatta i allt och har allt att berätta.
Vi spelar gratis inom ramen för bostadsrättsföreningen. Vi betalar ingen hyra eftersom lokalen tillhör föreningen. För att vara med och spela så behöver man alltså bara komma dit med sina smörgåsar när man har tid. Ett trevligt sätt att umgås utan större krav. När jag kom dit första gången i början av september så hade jag aldrig trott att jag skulle tycka det var kul att spela kort. Det var en grannfru som tyckte att jag skulle komma med. Det har jag verkligen inte ångrat. Jag blev så välkomnad och omhändertagen. De var alla ivriga att lära mig spelet. Jag ställer fortfarande frågor som de gärna besvarar. I samband med mina frågor så får jag ofta lite extra information om hur man kan tänka för att överlista motståndarna.
Jag får veta en massa annat också om hur livet kan vara och framförallt hur livet på Borgmästargården kan gestalta sig. Så därför vet jag nu vilken frisörska som är bäst, vem som går på Qigong, hur föreningens utfärder fungerar, hur fotbollsmatchen var, vem som arbetat som sjuksköterska och vilka korsordsord som kan vara bra att kunna.
Att jag känner mig som en i gänget förstår man när jag berättar hur jag en gång kom en minut i tio. Jag såg en av damerna upptäcka mig och hör henne då glatt utbrista: ”Nu kommer hon”!
På onsdag är det min tur att ta med ett nytt kaffepaket. Det får jag inte glömma!
Kram Inger
