Annebergsgatan

Hej!

Tomt i huvudet skrev jag att det var för någon vecka sedan. I dag känns det precis tvärtom. Det är fullt med tankar och funderingar kring vad jag ska skriva. Det kanske är så till och med att jag bör begränsa mitt skrivande. Fast det vill jag egentligen inte alls eftersom jag tycker att det är roligt. Dessutom känner jag att det är bra för mig. Lite orolig kan jag dock bli när jag inser att drömmen i natt slutade med att jag sa till mig själv att nu måste du gå hem för du ska ju skriva på bloggen! Eftersom det är måndag så tycker jag att det känns lite underligt!

Ja, är det inte canasta så är det något annat beroende som jag skaffar mig. Fast å andra sidan så läste jag någonstans om hobbys för att motverka stress. Där ingick skrivande och läsande.

Apropå det så har jag precis läst ut Gustav Fridolins bok ”Morfar skrev inga memoarer”. En underbar berättelse om en människas uppväxt och leverne, framförallt i Skåne. Det var så mycket igenkänning i boken och det gjorde den så bra. Det var lite som när min pappa berättade från sitt liv eftersom Gustavs morfar var jämnårig med pappa.

Som 50-åring läste pappa in gymnasiesvenska på Pildammsskolan. Han och jag hade samma lärare i svenska under en period. Pappa läste mycket, framförallt historisk faktalitteratur, och han tyckte det var roligt med språket. Pappa hade gillat Gustavs bok.

Även min svärmor tyckte om att läsa. Hon läste gärna historiska romaner. En gång bad jag henne att skriva ner minnen från sitt liv. Efter en tid så frågade jag henne om hon hade skrivit något. Hon sa att hon hade börjat men sen hade det inte blivit mer. Jag ville inte pressa henne men nog är det synd att så många berättelser, liknande Gustavs morfars, inte finns kvar för oss att ta del av.

Jag inser nu att det kanske är min berättelse som jag skriver i bloggen. De möjligheterna att nå ut med tankar och funderingar fanns inte för Gustavs morfar, min pappa och min svärmor. Turligt nog kommer jag trots allt ihåg en del av de berättelser som jag har fått ta del av genom åren, jag har familjemedlemmar som delar med sig av sina minnen och vissa händelser ploppade upp när jag läste Gustavs bok.

I dagens tidning berättas om en kvinna och hennes liv som pensionär. En kvinna som verkligen gör det mesta. Hon har medvetet och aktivt valt vad hon vill göra. Forskaren Bengt Brülde uppmanar i sin bok ”Lev hela livet: filosofiska tankar om ett gott och meningsfullt åldrande”, till aktiv reflektion om och ansvarstagande för det egna åldrandet. Han menar att man bör börja med detta redan när man är i femtioårsåldern. Var det vad pappa gjorde? Brülde säger att om man inte förbereder sig riskerar man att hamna i ett tomrum när man slutar arbeta. Det kan jag inse är ett gott råd.

Sen håller jag med Agatha Christie (1890–1976) när hon säger:” En av de konstigaste sakerna med livet är, tycker jag, det som man minns.”

Kram Inger