Gatan
På gatan där jag bor händer det mycket. Fast just i dag kan jag inte se så mycket av den. Bilden från förra veckan visar hur det ser ut.
Vi är nu omringade på tre fronter av människor i skyddsutrustning. Våra fönster är inplastade. Ett ihållande borrande ljud låter envetet i våra öron. Ett dammoln omger byggnaden. Vi befinner oss alltså i en bubbla som inte är helt behaglig.
Jag kan inte undgå att tänka på hur verkligheten ser ut bara några gator bort. Även där finns det människor i skyddsutrustning. Deras värld är också inplastad och inglasad. Det låter från maskiner. Ett moln omger dem. De befinner sig absolut inte i ett behagligt läge. Där slutar emellertid likheterna mellan situationen i vårt hus och resterande del av världen.
Molnet som omger oss ser vi i luften och vi ser var det landar. När det är klart här så kan jag lätt städa bort alla spår från arbetet. Efter en tid finns inga spår kvar. Den allra största lättnaden är vetskapen om att det här har ett tydligt tidsbestämt slut. Det otäcka med viruset är att vi inte kan se det. Vi kan inte enkelt städa bort det och framförallt har vi ingen som helst aning om när det tar slut.
I går satt vi på balkongen som inte är inplastad. Då kom en polisbil som parkerades på trottoaren. De två poliserna försvann in någonstans och var borta en lång stund. Vän av ordning undrar naturligtvis om det hade något med den påtvingade situationen att göra. Ensamhet och isolering kan ju ställa till det liksom för tät påtvingad social samvaro.
När vi en stund efter polisernas avresa gick en promenad så stötte vi på två andra polisbilar som hade blockerat färdvägen för en personbil. Då tänkte jag “Operation Rimfrost”. Så även om gatorna tycks tomma så händer det saker runt omkring oss.
En sak som hände i påskveckan var att vår bil blev skrapad tillsammans med 750 andra bilar. Nu börjar vi fundera på om vi ska be att få tillbaka vår gamla parkeringsplats. Det var liksom lite lugnare på den gatan.
Sen har jag inte ens nämnt de fyra ambulanserna med sirenerna påslagna som körde förbi vår gata igår.
Ibland händer det att jag saknar lugnet på landet!
Kram Inger
