Verkligheten
Hej!
Ibland kan jag inte låta bli att småle.
I hela mitt liv har jag mer eller mindre detaljplanerat dygnets alla timmar. Jag har haft väldigt svårt för att bara låta tiden gå. Egentligen borde jag vara mycket bra på att bara slappa. Jag har ju faktiskt papper på att jag är utbildad inom stresshantering och avslappning. Det hjälper dock föga när verkligheten knackar på dörren. Då sätter alla signaler igång, nu är det dags att agera. Det underliga med det här systemet är att jag mår bra när det aktiveras lite då och då. Jag känner hur adrenalinet börjar köra runt i kroppen och hjärnan börjar gå på högvarv.
Hur ska jag nu få det här att fungera, hur ska jag prioritera och hur ser tidsschemat ut? Vilka behöver involveras, vem ska ta ansvar för vad och vilken är min roll i det här konceptet. Det är nästan som om jag arbetar!
Så ibland är det tufft att vara pensionär när ens noga gjorda planeringar raskt kullkastas genom ett enkelt telefonsamtal. Ett älskat barn i min närhet har ett passande uttryck. “Vi är på gång!”
Jag har tillbringat helgen i avslappningens tecken. Kanske kan det bli för bra med mycket avslappning. För som mamma brukade säga när hon hade mycket att göra:”Det är i alla fall ingen risk att lymfan stannar!“
Kram Inger
