Väntan

Hej!

Så här en tidig måndagsmorgon sitter jag och väntar i en telefonkö. I går visste jag inte att jag skulle göra det, sitta och vänta idag. Det är lite smånervöst att vänta. Jag kan ju vara ouppmärksam en stund och då får jag börja om igen. Jag kan dessutom inte använda min telefon under tiden. Det låter sig säkert göras men jag vet inte hur. Trots allt är det bättre än ”förr i tiden” när telefonen satt fast. Då var det verkligen inte mycket man kunde göra under tiden man väntade. Man var ju tvungen att hålla i luren hela tiden.

Hur som helst så är det bara ”att gilla läget”, uttrycket som någon klok har myntat.

Som pensionär är det lätt att komma in i en trall där dagarna går och inget speciellt händer. Det kan kanske verka bekvämt, särskilt för någon som alltid har fullt upp att göra. Fast det är inte så enkelt.  Emellanåt ramlar jag dit och tycker att det mesta är ganska trist. Självömkan är inte speciellt klädsamt men likafullt sitter jag där ibland och tycker synd om mig själv. Blir saker och ting annorlunda av det? Blir livet på något sätt enklare av det? Nej, inte precis. Så vad göra?

Ett sätt är att göra som i programmet ”Vem vill bli miljonär?” Jag kan använda en livlina eller ringa en vän. Det konstiga är att när jag väl inser detta så blir livet ljusare för jag har det så väl förspänt att jag har ”livlinor och vänner” att ta tag i. Så när humöret dalar så kontaktar jag någon om så bara för att prata en stund eller så skriver jag ett sms. Då vet jag att jag har något att vänta på. Det är märkligt att när jag väl tar mig själv i kragen så händer det ofta saker utan att jag behöver göra något. Fast det är så att oförutsedda händelser är något som jag måste lära mig att ”gilla”. Det är inte helt enkelt för en ordningsperson.

Visst är det då mycket märkligt att just nu i samma stund som jag skriver detta så händer det! Tro det eller ej! Telefonen ringer och jag förstår att jag måste svara vilket jag alltså gör. Trots att jag tror att jag gör rätt så kopplas ”väntsamtalet” bort och jag hamnar sist i kön! Då kan jag tycka att ibland var livet enklare när det bara fanns telefoner med en ordentlig lur som man var tvungen att hålla i hela tiden. Då fanns det inte så många knappar att trycka på.

Det var emellertid ett bättre alternativ till sysselsättning som erbjöds av uppringaren än att sitta i en telefonkö. Det kan jag göra vid ett annat tillfälle. ”Spontan” är mitt nya jag!!!!

En liten smula godhet från människa till människa är bättre än all samlad kärlek till mänskligheten” (Richard Dehmel,1863-1920, tysk författare).

Kram

Inger