Illusion

Hej!

I fredags passerade jag skolan här nedanför. På skolgården samlades barn och föräldrar för årets avslutning. En pappa kammade sonens hår, en flicka rättade till sommarklänningen och många for runt som vanligt. Jag försökte känna något men det kom inga speciella känslor mer än att barnen var lyckliga, lärarna glada och föräldrarna stolta.

En illusion kanske. Jag tänkte på det stora antal avlutningar som jag har bevistat. Som elev innebar skolavslutningen början på ett oändligt sommarlov, åtminstone de första gångerna. Som lite äldre visste jag att jag skulle sommarjobba. Jag visste att lovet skulle tillbringas i sommarstugan och att familjen skulle åka på någon form av resa.

Som lärare kände jag att lovet blev kortare och kortare eftersom förutsättningarna ändrades efterhand och lärarna skulle arbeta i skolan när barnen hade gått på lov och innan barnen kom tillbaka. Dessutom kortades lovkänslan betydligt av att tiden för nedvarvning blev längre och längre och ångesten inför den nya terminsstarten började tidigare och tidigare.

Som förälder hade jag få möjligheter att delta i mina egna barns avslutningar. Det var när jag var föräldraledig som det fungerade. Då var jag den stolta föräldern som kammade hår och rättade till kläder. När barnen gick i skolan bodde vi i hus. Det var nästan som en sommarstuga. Vi åkte alltid på någon resa under sommaren.

De senaste två veckorna har studentkaravanerna passerat förbi vårt hus. Jag hoppas att ungdomarna fick en fin avslutning trots allt och att deras framtid ska bli ljus. Att de ska få jobba och åka på semester. Jag vill inte skriva att det för många kanske är en illusion.

Kram Inger