Politik
Hej!
För en tid sedan skrev jag om att det i år är hundraårsjubileum för kvinnlig rösträtt i Sverige.
Med tanke på det så finns det nu ett annat politiskt beslut som kommer att gå till historien. Jag tänker inte skriva så mycket om vad jag anser om det hela utan det är något annat som jag vill reflektera över. Faktiskt var det när jag lyssnade på vad som sades före omröstningen kring nuvarande stadsminister Löfvens vara eller icke vara som tanken kom. De flesta talare var kvinnor!
Kvinnor som var pålästa, tydliga och ensidiga av förklarliga skäl. Det jag reagerade på var hur olika dessa kvinnor är eller åtminstone framställer sig. Förutom skillnader i klädsel, makeup och frisyrer så var det hur de agerade på ”scenen” som jag tycker är intressant. Där fanns hela spannet från de urfeminina supermammorna till de mer jordnära. Jag vet inte om det finns barn inblandade i allas liv men jag ser det mer som en beskrivning av känslorna som jag tog till mig. För det var många känslor som passerade genom kroppen denna historiska dag.
Jag hann med att vara arg, orolig, skadeglad, förbittrad, nyfiken och irriterad för att nämna några. Jag hann även med att bli rädd. Ett tag var jag nästan lite ledsen när en talare såg både förskrämd och olycklig ut. Hon börjar snart gråta tänkte jag.
Många får anledning att, om inte precis gråta så bli besvikna, vilket utfallet än blir med anledning av dagens resultat. För det är nämligen så att i detta fantastiska land som vi lever i så finns det lagar och bestämmelser som ska efterlevas. Även om det inte alltid sker så sker det åtminstone än så länge i vårt högsäte. Jag är därför mycket glad att jag får lov att befinna mig just här och inte i något av alla de länder där en eller ett fåtal självutnämnda personer genom våld och förtryck utövar all makt.
Männen då? De som trots allt, iförda reglementsenlig kavaj och slips, tog plats i talarstolen. Det var då jag började bli ordentligt rädd!
Kram Inger
