Oktoberdag

 

Hej!

I dag är det nio år sedan pappa dog. Saknaden är stor. Samma dag låg det ett hemskt brev i vår brevlåda. Ett brev vars efterverkningar vi fortfarande lever med. I dag firar en äldre släkting sin födelsedag och jag har sett bilder på en liten nyfödd släkting. Det gör att dagen och den nya veckan känns hoppfull trots allt.

Förra veckan började också hoppfullt.

Vi skulle efter lång väntan äntligen få lämna in bilen för reparation av skadorna som uppstod när jag blev påkörd. Hela veckan har det därför stått en tjusig Mercedes på vår parkeringsplats.

I veckan var det 45 år sedan vi blev föräldrar första gången. Det känns stort. Födelsedagen firades på distans men det blir ett fysiskt firande senare.

Vi skulle även ha en efterlängtad syskonträff i samband med en annan födelsedag tillsammans med våra respektive. Inför träffen planerades det och organiserades men som alla vet så blir det inte alltid som man planerat. Livets föränderlighet kommer emellan. Nu var det en pacemaker och en bruten arm som kom emellan. Jag är tacksam för att vi lever på en plats och i en tid där sådant går att ordna. Vi som kunde träffades och vi får samlas alla när omständigheterna tillåter det.

I veckan var det en stor och viktig konferens till åminnelse av Förintelsen. För att delegaterna skulle kunna transporteras på ett säkert sätt så stängdes bland annat Pildammsvägen av. En gata som i princip delar Malmö i två delar. Jag fick under de här dagarna en liten förståelse, det är omöjligt att fullt ut förstå, för vad det innebär att bo i en delad stad. Jag fick vid ett tillfälle be en polisman om tillstånd att korsa gatan, han fick nog egentligen inte lov att släppa över mig, och vi fick stå och vänta vid övergångsställen bakom avspärrningar. Vi fick alla besked om att vi skulle undvika kollektiva transportmedel i stan och inte använda våra bilar. Bussarna ställdes in lite oregelbundet och det märktes att många bilar stod på sina parkeringsplatser. Fast på vår stod det ju en Mercedes som inte tillhörde oss!

Alla kunde ju inte låta bilen stå så det blev långa köer här nedanför. Det resulterade i att en del inte fixade att stå och vänta på obestämd tid, vid ett tillfälle konstaterade jag att kön hade stått stilla i en och en halv timme. Några lade sig på tutorna och då kom ett stort antal hästar med tillhörande poliser. Tutandet upphörde ganska fort. Ett litet barn som kom med sin mamma frågade henne varför bilarna stod stilla. ”Det är för att de rika ska komma fram” blev svaret. Vid ett tillfälle när jag stod på balkongen och tittade så krockade två bilar med varandra. En dag senare så blev en cyklist påkörd av en bilist på ett övergångsställe precis bakom ryggen på mig. Bilisten smet och cyklisten blev körd i ambulans in på sjukhuset. Jag hoppas hen är ok och att bilisten hittas.

I övrigt hade jag fullt upp. Jag börjar mer och mer förstå alla som brukade säga att de inte förstod hur de hade haft tid att arbeta. Jag känner mig priviligierad. Jag bara hoppas att denna vecka ska bli lite mindre dramatisk.

Kram Inger