Förtvivlan

Hej!

Så skönt det är när livet bara rullar på och vilken falsk illusion det är när det känns så, dessa korta stunder av någon sorts normalitet och stabilitet.

Jag har just skrapat rutorna på bilen. För flera dagar sedan sa meteorologerna att det skulle bli snö i hela landet som igår. OK tänkte jag men jag tror inte att det kommer här hos oss. Möjligtvis några få flingor som snabbt försvinner sen är det som vanligt igen. Det blir så som jag är van att ha det. Ibland kan det kännas tråkigt men någonstans skapar det fotfäste för mig.

Så händer det som inte ska hända för allting ska ju vara som vanligt. Telefonsamtalet kommer. Samtalet som berättar att en kär anhörig ligger på intensivvårdsavdelningen på sjukhuset. Alla vet, så även jag, att människor blir svårt sjuka men jag vill inte tro att det ska hända.  Så lika svårt är det att ta in var gång det händer. Känslan av vanmakt. Ångesten det framkallar när jag känner min otillräcklighet inför förtvivlan hos älskade människor. Hoppet som väcks när besked kommer att läget har stabiliserats och kurvorna och siffrorna på skärmarna visar på en förbättring.

Det är konstigt hur man reagerar när svåra besked kommer. Jag känner tydligt hur jag går in i en bubbla fast jag inte egentligen märker att det är så. Jag ser ju världen omkring mig, jag hör hur människor pratar och ändå är det så att när bubblan börjar spricka så märker jag att jag har haft tunnelseende och inte kommer ihåg något av vad som har sagts. Man kopplar bort allt oväsentligt. Tiden bara går, man håller sig vaken längre än man tror är möjligt och även om man vanligtvis alltid är hungrig så har man absolut inget behov av att äta. Det enda som fungerar är när någon talar om för en att man ska dricka vatten.

Sjukvårdspersonalen säger att det enda vi kan göra för vår anhörig är att vi måste försöka leva så normalt som möjligt för att vara starka när vi kan göra något. Även om jag inser att så måste det vara så har jag hela tiden dåligt samvete när jag gör som vanligt.

Det kan innebära att skriva blogg eller att skrapa bilrutor, fast det är ju egentligen inte heller som vanligt.

Så vi väntar och försöker stötta varandra. Det är bra att veta att man inte är ensam.

Kram Inger