Optimism
Hej!
Igår i Babel intervjuades författaren Nick Hornby om sin nya bok “Precis som du“. Författaren önskar att boken ska andas “saklig optimism“. Nick ifrågasätter den mängd av eländeslitteratur som har getts ut under senare år “i en tid när människor så uppenbart kämpar och har det svårt“. Han menar att man visst får skriva sådana böcker men han tycker att det är snudd på moralisk plikt i denna tid av Brexit, pandemi och krig i världen att försöka ge människor lite hopp. Och man skriver inte nödvändigtvis för att hjälpa folk att fly från problemen – utan för att det finns andra sätt att förhålla sig än att misströsta.
När jag lyssnade på Nick så kände jag att han gav mig energi och mod. Jag kan skriva om min Stockholmsresa utan att känna att jag borde stannat hemma.
Olle skulle ha ett möte i Stockholm. För första gången på länge skulle det bli ett fysiskt möte. Jag valde att åka med. Vi valde bort tåget till förmån för bilen eftersom det skulle transporteras ett stort antal dokumentpärmar till Malmö.
Jag hade alltså ett antal timmar på egen hand och jag bestämde mig för att promenera genom staden och besöka Nordiska museet. Jag hade i det läget upptäckt att mitt betalkort inte hade kommit med i packningen. Det var andra gången det hände mig. Att befinna sig ensam i en storstad utan betalkort är inte kul. Jag fick låna ett kort av Olle och när vi till slut hade enats om koden så löstes mitt bekymmer. Att jag hade kontanter med mig var inget jag överhuvudtaget reflekterade över. Så långt har det gått.
På museet ägnade jag lång tid åt en utställning om Arktis. Det var tankeväckande men knappast upplyftande. Jag tänkte på vår bilkörning. Däremot fanns det flera andra utställningar som gav inspiration.
Naturligtvis gick jag fel när jag skulle gå tillbaka genom stan. Jag engagerade några hjälpsamma människor så även det löste sig. Att gå genom Stockholm i solskenet är vackert. Att studera människor är intressant. Det händer hela tiden saker som att någon cyklar på bakhjulet på en vältrafikerad gata, några på trottoaren krockar i princip med varandra, små barn vill gå en annan väg och några pussas. Där finns människor som demonstrerar mot kriget i Ukraina och det finns människor som äter glass. Plötsligt hördes säckpipsspel och tack vare att jag gick fel så fick jag en glimt av St. Patric´s Daysfirandet och fick prata med en glad irländska iklädd grönt. Gröna halsdukar fanns det gott om på Hammarbyfansen när de glada i hågen färdades mot Arenan. När vi på kvällen lyssnade på blues live för första gången i våra liv var det ölflaskorna som var gröna. Snart slår den naturliga grönskan ut även i huvudstaden.
Nick Hornby fick frågan om han själv känner hopp. Ja, svarade han, trots att jag är född med svart och cynisk humor. Trots det kan jag alltid hitta något som känns hoppfullt för mig.
“Men kanske inte för folket i Ukraina nu!”
Kram Inger
