Staden

Hej!

Att bo i en stad innebär att man får många intryck. Jag försöker ta in så mycket som möjligt. Jag känner mig för det mesta mer närvarande nu än vad jag gjort tidigare i livet. Ibland tänker jag att jag är lite barnsligt nyfiken.
Som jag tidigare berättat så är vår balkong ett utmärkt ställe att befinna sig på om man nu som jag försöker ta in allt som händer. Det säger sig dock självt att det är omöjligt. Jag skriver ofta ner mina små iakttagelser för att på så sett rensa i virrvarret. Det ger mig också möjlighet att dela med mig av en del eftersom jag nog annars hade glömt det mesta. I dag tänker jag dela med mig av några små observationer och därmed vidhängande funderingar.

En solig morgon såg jag två äldre gentlemän gå mot varandra på trottoaren. De ställde sig mittemot varandra och började småprata. Det som fångade mitt intresse var att de såg nästan likadana ut. Båda var långa, båda hade jackor i samma pastellfärg och båda hade en minihund. Jag tror inte att de pratade om sina jackor. Däremot är jag övertygad om att de pratade om sina hundar. Båda bockade sig med viss möda ner och klappade den andres hund. Jag blev bara glad när jag såg dem och deras lilla möte som säkert lyste upp även deras dag.

Att många malmöbor är unga märktes tydligt i går när jag hade tagit mig upp till centrum för att titta på demonstrationstågen. Vänsterpartiets var som en lång orm med massor av i huvudsak unga som gick tätt ihop. De skanderade högljutt ramsor och det strömmade energi från dem. Det var det intellektuella innefolkets tåg. Socialdemokraternas tåg var en mix av ett litet antal äldre och ett gäng mycket unga. Av de äldre fanns det en klick som troligtvis minns staden då den var en arbetarstad. De unga försökte elda upp stämningen men det var inte många som vågade göra sin röst hörd. Det var väl att det gick en orkester i början och en i slutet av tåget. För skam att sägas så kändes det nästan lite patetiskt. Tyvärr säger jag som själv alltid bara stått vid sidan och tittat på.

När vi sent en kväll promenerade hem från generalrepetitionen av ”Såsom i himmelen” upptäckte vi en äldre kvinna som satt på en bänk i mörkret och pratade i telefon. Och så åt hon glass! Då undrade jag genast om hon kanske var en tidigare rökare som har kvar behovet men i stället för en cigarett tar hon en glass. Det kan jag förhålla mig till. Jag äter nämligen fortfarande för lite glass. Jag jobbar med det! Fast jag föredrar att äta glassen i solsken.

Kram Inger