Lokalsinne
Hej!
“Marika, du saknar förmåga att bli bekant med en plats.
Du klarar inte att forma en mental karta över var saker är.”
Med tydliga bokstäver står meningen där överst på tidningssidan som jag just ska till att läsa (Sydsvenskan 11/6 2022). Så läser jag ett kåseri som ger mig en förklaringsmodell (DTD, developmental topographical disorientation, på svenska: topografisk desorientering) till ett beteende som jag mestadels skämtat bort. För så måste det vara! Inte bara Marika utan även jag saknar den mentala förmågan att forma en karta i huvudet. Jag fortsätter läsa.
“Kommunikationen mellan vissa hjärnregioner är sämre hos sådana som du.
Man brukar inte ha andra kognitiva svagheter, bara detta.”
(Marikas tolkning av neurolog Giuseppe Iaria, universitetet i Calgary).
För en tid sedan skrev jag om ett Stockholmsbesök då jag flera gånger var tvungen att be om hjälp för att kunna hitta vägen tillbaka. Detta i en del av staden som jag promenerat genom många gånger och dessutom hade jag bara några timmar tidigare gått vägen åt andra hållet. Så blir det ofta. Jag tror att jag kan ta genvägar för jag vet ju åt vilket håll jag ska, eller? Jag ska visa andra var olika ställen ligger, var ett visst hus finns eller vilken väg man lämpligen tar för att komma dit man vill. Hur många gånger har jag inte funderat över varför jag sa som jag gjorde för jag inser senare att det var ju inte alls bästa förslaget. Hur ofta har jag inte skrattat tillsammans med andra när de för femtioelfte gången talar om för mig i vilken riktning jag ska peka. Jag kände mig alltid nödsakad att besöka utflyktsområdena som vi skulle ta ut barnen till när jag arbetade. Jag måste i förväg veta hur det såg ut där vi skulle vara. Trots det var jag alltid glad över att jag inte var ensam. Jag förlitade mig på att de andra var säkra på vägen.
Som Marika Rasmusson skriver, jag är inte korkad. Eller det är åtminstone vad jag har försökt övertala mig själv när hemresan tagit betydligt längre tid är vad den hade behövt göra för att jag åkt på fel håll.
Jag har försökt intala mig själv att jag är stressad, ofokuserad eller kanske bara ointresserad när jag inte kan se platser i huvudet trots att jag varit där flera gånger. Jag kan se byggnader och människor men hur jag tog mig till platsen för mötet kan jag inte riktigt framkalla. Jag har mycket svårt för att “se” vilken väg jag ska svänga in på trots att jag har tagit samma väg flera gånger tidigare. Inte sällan har jag stått framför två möjliga vägval men inte varit klar över vilken väg som är rätt. Detta trots att jag borde veta det.
Jag återkommer till Marika som avslutar med:
“Men en insikt skaver. Detta må vara den lindrigaste funktionsnedsättningen av alla, trots det svider skratt och nedlåtande kommentarer. Jag kan bara ana hur människor med andra svårare osynliga nedsättningar mår. Så vad är lösningen? Kanske kan vi alla se till att vara pålästa för att bättre förstå och acceptera olikheter. Det viktigaste är att vi är snälla mot varandra.”
Kram
Inger
