Annebergsgatan

Hej

När jag som barn åkte i väg på en resa med övernattning mer än en natt så var vi på semester. Ofta reste vi i Sverige. Föräldrarna menade att vi skulle se vårt eget land innan vi besökte andra länder. Danmark var väl ett litet undantag. Dit åkte vi på endagsbesök då och då. Det räknades inte riktigt som utlandsbesök. Detta trots att vi åkte färja.

När vi blev föräldrar, Olle och jag, så gjorde vi samma sak. Vi reste i Sverige. Skillnaden mot barndomsresorna var att vi parallellt med dessa resor tidigt besökte mer exotiska länder än Danmark. Som Jugoslavien. Vi åkte fortfarande färja till Danmark dock.

Nu när vi är farföräldrar så åker vi också ofta i Sverige. Det mest exotiska landet hittills med barnbarn har varit Tyskland. Nuförtiden är Danmark ännu mer “granngårds” när vi enkelt kan fara över bron.

Att åka med barnbarn är annorlunda mot hur det var att åka med egna små barn. Våra egna barn hade vi till låns på heltid under många år. Det var oförutsägbara, fantastiska år. Barnbarnen lever vi inte med på heltid. Därför är det en annorlunda upplevelse att dela flera dygn med dem. Det är intensivt och klart intressant. Och väldigt gosigt.

När våra barn var små åkte vi flera gånger på semester med mor-och farföräldrarna. Även Olles mormor Ida åkte med ibland. Det kan så här i efterhand kännas mäktigt att vi alla faktiskt hanterade den intensiva samvaron som det innebär att resa tillsammans. Vi åkte i princip alltid bil. Var och en som har suttit i en bil med människor som man normalt inte umgås med på daglig basis och dessutom emellanåt får dela rum med, vilket oftast innebär gemensamt badrum, vet att det krävs stor social kompetens av alla inblandade för att hantera det.

Förr var det Olle och jag som stod för organiserandet och planerandet. Numera känns det mer som om vi åker med. Det blir den fördelningen när barn är med på resan. För att de vuxnas sociala kompetens ska fungera så måste alla inblandade förstå att det är barnens välmående som sätter agendan.

I går kom Olle och jag hem från en semesterresa tillsammans med ena sonens familj. Vi åkte i skilda bilar. För att en resa ska fungera måste man för allas skull göra pauser. Ibland hamnar man då på en rastplats vid vägkanten. Olle och jag satt vid ett stort bord på en rastplats. En kombibil stannade. En kvinna och en man steg ur bilen. Alla borden var upptagna. Mannen satte sig på en stor sten och började plocka fram fika. Då kallade jag på honom och visade att det fanns plats vid vårt bord. Mannen kom bort till oss och kvinnan vände sig mot bilen. Då ramlade det ut tre barn i tio-tolvårsåldern som med viss tvekan tog sig bort till vårt bord. Skulle de verkligen sätta sig vid det bordet? Det satt ju redan två främmande personer där. 

“Oj, ni är ju många“, sa jag. “Ja, vi är många” svarade mannen. Ett av barnen försökte dela en macka men det gick inte så bra. “Jag har en kniv som ni kan låna”, sa jag. Då log kvinnan. “Jag har varit med förr“, sa jag. “Precis som min mamma”, svarade kvinnan.

Kram Inger