Annebergsgatan

Hej!

I november är det sex år sedan min mamma dog. Någon månad innan min mamma dog så läste jag Alex Schulmans bok “Bränn alla mina brev”. Boken var bra skriven men jag blev så arg på Alex Schulman för att han negligerade sin mammas tydliga önskan att alla hennes brev skulle brännas.

I Babel igår berättade Alex Schulman att hans mamma sagt till honom att “Det som har hänt har hänt. Strunta i det. Du måste se framåt! Framtiden är som ett stilla regn av möjligheter som aktualiseras“. Trots denna tydliga önskan så skriver han en utlämnande bok om sin familj. En bok i vilken han använder moderns brev.

Min mamma dog plötsligt och oväntat. När vi efter mammas död gick igenom hennes saker så hittade vi en väska full med brev. Breven var i huvudsak från tiden då mina föräldrar träffats. Min ilska över Alex Schulman gjorde att jag bestämde mig för att inte läsa breven. Mina syskon ville inte heller läsa dem. Så vi slängde dem. Nu har det gått några år och jag börjar fundera över beslutet vi tog. Vi kunde ju inte prata med mamma om breven. Jag tänker att mamma kanske hade sparat breven just för att hon ville att vi skulle läsa dem. Många historier och berättelser som vi får ta del av på olika sätt bygger ju på gamla brev. Jag inser också att vi alla befann oss i ett chocktillstånd och därför kanske inte var riktigt kapabla att ta rationella beslut. Så jag “hämnades” på Alex Schulman för att han inte lät sin mamma få ett värdigt avslut.

I veckan var det bokcirkelmöte. Då började vi prata om vilka böcker vi vill läsa till våren. Eftersom Alex Schulman skulle vara med på Bokens Dag i Malmö så dök hans namn upp. Många var tydligt förtjusta i Alex Schulman och flera menade att honom måste vi läsa. Då greps jag av en riktig olustkänsla. Jag vill absolut inte läsa fler av hans böcker. Ännu en hämndåtgärd! Hur ska jag komma undan? I nuläget tänker jag låta bli att läsa boken och så uteblir jag från träffen där boken ska diskuteras.
Eller så kanske jag hinner besluta mig för att Alex Schulman inte ska få ha inflytande fler gånger på vad jag ska göra eller inte göra. Kanske kan det bli att avslut för mig och jag kan få bort den irrationella ilskan över en människa som inte har en aning om hur han påverkat mig.

Hans bok har blivit film. Just nu tänker jag absolut inte se filmen. Kommer jag att ändra mig? Nu kanske jag har skrivit av mig min ilska och bara tycker synd om honom “barnet som blivit sviket av sina föräldrar” och som återkommer i hans böcker.

Kram Inger