Annebergsgatan

Någon sa: “Varför ska jag läsa böcker, det är ju bara andras tankar?“

Jag säger: “Tack och lov att det finns böcker så jag kan spegla mina tankar i dem!”

I boken “Violeta” som jag just nu läser skriver Isabel Allende “Under flera månader kunde jag inte sörja hennes död.”  ….. “Jag började gråta okontrollerat, och störtfloden av tårar renade mig inombords så att det till slut varken fanns bitterhet, skuld eller några dåliga minnen kvar.“

I morgon är det en sorgens dag. Det är nämligen tio år sedan min pappa dog på sin lillebrors födelsedag. Den ende av bröderna som då fanns kvar.

Olle hämtade mig på mitt arbete och tillsammans med flera andra familjemedlemmar tillbringade vi hela dagen i Malmö hos mamma och vi tog alla gemensamt avsked av pappa. Det blev fint.

När vi kom hem så fanns det ett brev som kom att ytterligare göra den här dagen till en chockens dag. Brevet kom att påverka hela min tro på mig själv och mitt liv eftersom jag insåg att två älskade människor som fortfarande fanns på jorden skulle komma att tas ifrån mig.

Jag är en “blödig” människa och jag har lätt för att bli tårögd men det kom inga tårar på hela dagen. Det kom inga tårar efter den hemska dagen heller. Jag började tro att det var något fel på mig. Men så kom “En man som heter Ove”. Jag läste boken och på absolut sista sidan så kom tårarna för pappa. Jag grät så som Violeta gjorde. Så tack för den reningen Fredrik Backman och tack Isabel Allende för att du tio år efter pappas död fick mig att inse att jag förmodligen vaknade ur chocken i samband med fiktiva Oves bortgång.

Jag har varit oerhört ledsen efter händelsen med brevet men jag kan inte minnas att det har kommit tårar. Jag tänker att jag innerst inne tror att de ska komma men då hoppas jag att det blir av glädje.

Kram Inger