Annebergsgatan

Nu är det måndag igen och det har varit en fantastisk höstvecka. Naturen är så vacker. Vädret har verkligen inbjudit till promenader både långa och korta. Och det är vad jag har gjort. Jag har promenerat. Vissa strövtåg har jag gjort på egen hand men vid flertalet tillfällen har jag haft sällskap. En av mina chefer introducerade begreppet “Walk and talk” i samband med personalsamtalen. Det var ett bra initiativ för det är skönt att bara strosa runt tillsammans och prata utan att nödvändigtvis ha ett bestämt fysiskt mål.

En vän som jag åt lunch med sa när vi hade ätit färdigt
“Det här är så tungt att prata om så nu går vi för det är lättare att prata då!” 

Jag har haft flera “tunga” samtal under mina promenader. Det är en mäktig känsla när jag upplever att människor känner sig trygga i att vara förtroliga med mig. Det stärker mig och jag kan tillåta mig själv att stiga ut ur min “Comfort zone”. Att lyssna på andra ger mig perspektiv på mitt eget liv. För någonstans inne i oss är vi alla lika. Känslorna vi har är universella. Jag skulle önska att alla på jorden hade människor i sin närhet som bara vill varandra väl. Människor som kan dela glädje och sorg. Människor som tar sig tid att bara finnas till hands. Människor som inte behöver göra något mer än att lyssna. Människor som man litar på och känner förtroende för.

För det berikar livet och ger ytterligare en dimension till höststrosandet.

Kram Inger