Annebergsgatan

Hej!

“Var inte rädd för mörkret, ty ljuset vilar där.” (Erik Blomberg)

Det har blivit väldigt mörkt tidigt om kvällarna och det tycker jag inte om. Då säger naturligtvis vän av ordning att det är bara att gilla läget. Det försöker jag göra men det är inte lätt alltid.

I veckan åkte jag bil med en vän mitt i natten. Hen sa att hen tycker om att köra bil i Malmö på natten. Det gör jag också. Att lugnet man upplever är en chimär spelar ingen roll just i stunden. Jag känner att Malmö är min stad och så har det alltid varit ända sedan barndomen. Några av mina finaste minnen är dom, som jag tidigare har berättat om, när vi åkte hem från landet sent om kvällarna och pappa stannade vid Dalaplan eller som när jag var riktigt liten och vi passerade gamla Sydsvenskanhuset. Det var en magisk känsla med det mjuka ljuset från gatlyktorna och de få bilarna. Det var nästan inga fotgängare och cyklister ute. Jag satt tryggt i baksätet med syskonen. Mamma och pappa satt där fram. Då var jag nöjd.

Så att vara på väg hem i mörkret kan jag tycka är ok. Det jag inte tycker om är att ge mig ut i mörkret.

Det känns alltid ruggigt och kallt. Även om jag har reflexer på mig så känner jag mig inte komfortabel med situationen. Jag har svårt att “gilla läget”.

Trots detta begav jag mig ut i mörkret flera gånger under veckan som gick. För det är ju så att allting stannar ju inte upp bara för att det blir mörkt. Vill jag och har möjlighet att delta i det som händer på kvällarna så måste jag ju ge mig ut. Jag upplevde inte att belysning har släckts ner men det kommer förmodligen. Det är ju kusligt mörkt på många orter.

När jag arbetade så fick jag ibland ge mig ut i morgonmörkret. Och jag var inte ensam. Det var full aktivitet i staden. Massor med människor på väg någonstans och massor av människor som var i gång med sina arbeten. Detsamma gäller på kvällarna. Det är full aktivitet hela natten lång. Fantastiska människor som håller i gång inte bara min stad utan alla städer och platser överallt.

Det finns många som säger sig trivas med att jobba på nätterna. Dessa människor får nog inte alltid den uppskattning som de förtjänar eftersom vi andra som sover inte ser dem. De människor som av olika skäl är tvingade att arbeta om nätterna och ge sig ut i mörkret antingen de vill eller ej är också värda vår tacksamhet.

Sen finns det människor som är ute av helt andra skäl. Som de vars bil hade stoppats av polisen och genomsöktes noga när vi var på väg hem till våra sköna sängar.

Det blir ljusare igen och det går i rekordfart. I gårdagstidningen läste jag att den 29 juni i somras så snurrade jorden 1,59 millisekunder fortare än vanligt. Och det var inte första gången som vår planet snurrade snabbare än de vanliga 24 timmarna. Så nu gäller det att hålla i agebrädan!

Kram Inger