Annebergsgatan

Hej!

Jag gjorde en kortare tågresa i veckan. Jag har nämligen inte slutat åka tåg om nu någon har trott det. Jag var till och med så flexibel att jag hoppade på ett tidigare tåg. När jag åker tåg så funderar jag kring vad jag ser och upplever. Så noterade jag att rapsfälten inte är sig lika. Det finns överhuvudtaget inte någon raps alls där det tidigare år varit gula mattor. Längst ner i söder fanns det fält men de var inte som mattor utan snarare som utslängda plättar. Det kommer dagliga rapporter om torkan från hela världen. Undrar om sommaren kommer att bli njutbar för någon.

In på tåget kom det två tjejer i yngre tonåren. Precis så “flamsiga” som det hör till åldern. De satte sig till slut mitt emot mig. Det var väldigt intressant att se hur de först hade vissa problem med att jag såg dem. Sedan nonchalerade de mig, blandade svenska och engelska och började kolla på telefonerna. Det blev tramsigare och tramsigare och slutligen insåg de att de var på väg över en gräns. Då reflekterade de över att jag kanske både förstod vad de sa och vad de gjorde. Då bytte de platser. 

Jag bytte till buss för att komma fram till mitt slutmål. Det är lika intressant att åka buss som tåg. Från bussen la jag märke till tre tjejer i 9-årsåldern. I den åldern befästs många maktpositioner. Tre tjejer med den attityd som de här tre utstrålade är inte alltid trevliga. Det gällde även dessa. Framför tjejerna gick en ensam kille. Kanske går de i samma klass. Killen var liten och såg väldigt ensam ut. Naturligtvis kunde tjejerna inte låta honom vara. De gick bakom honom tillräckligt nära för att jag skulle kunna känna det obehag som killen upplevde. Tjejerna “flamsade“, skrattade, pratade högt och härmade killens gångstil.

När bussen stannade vid en hållplats så började den manliga chauffören argt skälla på den som stod utanför. “Du vet att………,” Vi hör en röst som säger “Jag kan ta av dem“, Chauffören “Nej låt gå för den här gången“. Upp på bussen kommer en tjej i tonåren på rullskridskor, blossande röd i ansiktet. När hon steg av bussen hade hon tagit av rullskridskorna, fortfarande lika generad och hon steg ut på marken iförd vita sockor.

Nu tänker jag så här. Vardagshändelserna förändras inte. Både barn och vuxna är precis likadana som de varit under hela mitt liv. Några är översittare och får med sig några “utvalda”. Andra blir de mobbade.

Jag önskar att vår planet skulle vara en plats för alla. På det lilla planet med omtanke om varandra och på det större planet med omtanke om jorden.

Kram Inger

I texten finns det inlagt länkar där man kan få veta mer om intressanta saker som tas upp eller nämns i bloggen. Länkarna är fetstilade och är understrukna (det sistnämnda kan variera beroende på webbläsare)