Upprättelse
Hej!
Jag är inte bra på att vara arg. Därför försöker jag hitta lösningar på problem eller situationer innan de övergår i ilska. Dessutom så blir det alltid tråkiga eller absurda konsekvenser av mina utbrott. Så även denna gång. Jag pratar naturligtvis om mitt inlägg angående Alex Schulman.
Allt sedan jag skrev om att jag var arg på Axel Schulman så har hans namn dykt upp i alla möjliga sammanhang. Ibland har det varit i någon diskussion, ibland har namnet bara passerat förbi utan något egentligt sammanhang. Jag har undrat över detta och nästan känt mig förföljd. Samtidigt har det legat och gnagt något i mitt undermedvetna. Något som har gjort att jag inte känt mig bekväm med dessa påminnelser.
I går träffade jag en väninna som läst boken “Bränn alla mina brev” flera gånger och dessutom nu sett filmen. I vårt samtal insåg jag plötsligt vad det var som stört mig. Därför känner jag mig nödgad att be Alex Schulman om ursäkt. Jag har nämligen falskeligen anklagat honom för dålig stil när han i själva verket inte är den som borde skämmas. Eftersom det har gått flera år sedan jag läste boken så förväxlade jag för berättelsen centrala personer. Vilket i sig inte gjorde min ilska över att breven inte brändes mindre berättigad.
Alex Schulman ville berätta historien och detta med all rätt men jag tycker fortfarande att eftersom han är en skicklig författare så kunde han gjort en bra berättelse utan att namnge de inblandade.
Så läs hans böcker och se filmen. Själv ska jag lämna det här ältandet det blir bara patetiskt annars.
Jag har ju så klart fått annat att fundera över. I veckan var det nämligen en person som sa så här till mig:
“Inger, du har ju blivit en riktig korthaj!”
Jag!
Kram Inger
I texten finns det inlagt länkar där man kan få veta mer om intressanta saker som tas upp eller nämns i bloggen. Länkarna är fetstilade och är understrukna (det sistnämnda kan variera beroende på webbläsare)
